Warszawa

Europas värsta urbicid någonsin började egentligen innan andra världskriget, med den så kallade Pabst-planen. Där slog nazisterna fast att Warszawa skulle bli en tysk mönsterstad och att allt polskt därför måste utplånas och polackerna fördrivas. Vid invasionen året därpå förstördes tio procent av alla byggnader. Ödeläggelsen fortsatte under 1941 med sovjetiska bombningar för att nå en ojämförlig nivå vid likvidationen av det judiska ghettot då hela norra Warszawa jämnades med marken. Efter motståndsrörelsens uppror fullbordades Pabst-planen av så kallade verbrennungskommandos som metodiskt utplånade de oönskade hus som till äventyrs stod kvar, med dynamit och eldkastare. Den fågel Fenix som under de närmaste decennierna skulle resa sig ur askan fick en både modern och medeltida skepnad.

Starta tidigt och lyssna på invånarna

1945 var det ingen självklarhet att bygga upp staden. Myndigheterna kände en förståelig misströstan inför det månlandskap som låg framför dem. Det fanns inga pengar och ingen Marshallplan, knappt ens något byggmaterial. Man prövade därför tanken på att lämna ruinerna som ett monument över lidandet och istället göra Lodz till huvudstad.

Men de ändlösa karavanerna av återvändande flyktingar ville annorlunda. I gruset efter sina gamla kvarter började de bygga tillfälliga boplatser av det skräp som stod till buds.

Samtidigt kom de underjordiska arkitekterna fram ur sina hemliga källare. En grupp av radikala modernister hade under förstörelsen tänkt och skissat på ett nytt Warszawa efter kriget. De blev del av en statsfinansierad grupp som kallades BOS (Byrån för huvudstadens uppbyggnad). Där samlades 1 500 ingenjörer, konstnärer, jurister, ekonomer, socionomer och arkitekter. All kompetens behövdes och därför blev gruppen en oväntad blandning av kommunister och nationalister, modernister och traditionalister. Möjligheterna att bygga en stad utifrån en enda renlärig princip sprack därmed, och en lyssnande attityd växte av nödvändighet. Även gentemot dem som oförtrutet staplade sten på sten därute för att bygga upp sina gamla hus.

Resultatet av denna pragmatiska anda blev en hybrid-Fenix. Dels planen på en modern, grön och praktisk stad som skulle ersätta den trångbodda och hälsovådliga förkrigsstad som hade saknat all modern infrastruktur. Dels återuppbyggnaden av den medeltida bebyggelsen i Gamla stan. Projektet stöddes dessutom av Stalin som behövde visa framsteg i Sovjetsektorn för de andra segrarmakterna i Jalta. Vilket innebar att den polska exilregeringen i London drog tillbaka sitt stöd.

Nygamla stan

De medeltida gränderna med sina hus hade förvisso varit älskade av Warszawaborna, men den ofattbara vilja som krävdes för att bygga upp alltihop kom också från tyskarna. För dem hade de gamla kulturbyggnaderna och monumenten varit primära mål för förstörelse eftersom de var starka symboler för den polska identiteten. Alltså blev återuppbyggnaden en akt av revansch och upprättelse för polackerna.

Jobbet gjordes i hög grad med hjälp av frivilliga medborgar- och hantverkarinsatser. Förvridna gångjärn, lås och medeltida byggnadselement räddades ur gruset och renoverades noga. I lager utanför staden hittades värdefulla artefakter som tyskarna stulit men inte hunnit frakta hem. Murarmästare och finsnickare kom från hela Polen för att hjälpa till. För en gångs skull var de socialistiska affischernas propagandabudskap helt sanna: ”Folket bygger sin stad tillsammans!” Det sägs också att många betalade med sin hälsa, att varje Warszawabo på ett år andades in stendamm motsvarande fyra hela tegelstenar.

Mindre sann är dock turistguideberättelsen om det exakta återskapandet sten för sten, hus för hus. Det som återuppbyggdes var inte byggnader från 1850 eller 1920, utan de från Polens stormaktstid före 1795. Och även om de gamla köpmanshusen fick sin exteriöra glans återskapad så inreddes de inte för nya köpmän, utan som moderna kontor eller arbetarbostäder. Kulisser alltså. Men de började hantera hemlösheten.

Att återvändande Warszawabor inte kände igen sig när de såg den nya Gamla stan hade delvis praktiska orsaker. Arbetet hade inte kunnat ske efter ritningar eftersom de brunnit upp under kriget. Istället utgick man från en serie 1700-talsverk av hovmålaren Bernardo Bellotto som på uppdrag av Kung Stanislaw II hade målat i princip hela det gamla Warszawa. I vissa fall skapade Bellotto en förskönad bild av det han såg, med egna dekorationer och tillägg. Några av dessa blev också byggda mellan 1945 och -52.

Hela projektet kan sägas handla om sömlöshet, om att kunna förlora sig själv längs de ”gamla” gränderna och torgen i drömmar om det förflutna. Om en känsla av att ha vaknat upp ur den onda drömmen mellan 1939 och -45.

I andra städer, som London och Berlin, sparade man visserligen många gamla hus, men de blandas alltid med något nytt och modernt som bryter illusionen innan man hinner sjunka in i den.

1980 listades Gamla stan som världsarv av UNESCO, främst för den unika skalan i projektet som visar ”den inre styrkan och beslutsamheten hos en nation”. Visst finns det många kritiker som menar att den i dag bara passar alltför väl in i tidens trender av massturism, sentimentalitet och nationalism. Men den gjorde sitt jobb som plåster och revansch för den mest plågade och förödda staden under 1900-talet.

Lokal kultur och förnyelse

Respekten för den gamla lokala kulturen blev svårare i övriga delar av staden, inte minst för att bostäder måste byggas snabbt och billigt för de hemlösa massorna. I den plan som BOS arbetade efter prioriterades också byggandet av ett fungerande vägnät som kunde förflytta människor, material och varor genom staden. När det gällde infrastruktur och grönska fanns inga mönster av värde att hämta från det gamla Warszawa. Därför blev det de modernistiska stadsbyggnadsprinciperna som vann. Så låt oss titta närmare på det finaste exemplet, Muranów.

Den som i dag kommer till Warszawa och letar efter det gamla judiska ghettot hittar nästan inga spår, förutom någon sparad murstump här och där. Inte heller hittar man något av förkrigstidens norra distrikt som på många sätt var typiskt för stadens bostadssituation. I dag ligger där en modernistisk stadsdel som började byggas 1948, flitigt besökt av arkitekturturister från hela Europa. Muranów-projektet startade som en del av BOS plan och idén var att ersätta norra distriktets mörka och trånga gårdar med en luftig, grönskande och öppen kvartersbebyggelse. På de gamla gatorna hade gående fått konkurrera om kuller- stenarna med bilar och hästkärror. Nu fick de fordonsfria gångstråk som lät barnen gå säkert till de dagis, skolor och lekparker som byggdes på gårdarna. Mitt i ringen av åtta sådana storgårdskvarter anlades stadsdelens centrum med krogar, bibliotek, butiker och kommunhus.

Vad marmorn var för Rom blev schaktmassorna för Muranów. Alla husen byggdes med hjälp av ruiner och grus som krossats till ett material som polackerna forskade fram och kallade gruzobeton. Och det som inte användes i husen blev till nivåskillnader i det kuperade stadslandskapet. Då sågs det framför allt som ett kostnadseffektivt byggmaterial, i dag skulle vi än mer se hållbarhetsaspekten. Speciellt som EU årligen producerar mer restmassor från byggen än sex års krig i Warszawa gjorde. Vilket då var världsrekord med sina 700 miljoner kubikmeter.

I sin renodlade, småskaliga och humanistiska moder-nism kan man se den första etappen av Muranów som en fortsättning av mellankrigstidens byggnadskultur. Men redan 1949 var illusionen om ett frisinnat och socialdemokratiskt Polen över, åtminstone för arkitekterna.

BOS upplöstes och nu skulle alla rätta in sig i ledet av officiellt påbjuden socialrealism av sovjetmodell. Stadsdelen växte norrut med nya vitputsade hus i mycket större skala. På fasaderna klistrades klassicistiska dekor- element som fick modernisterna att kalla husen som kejsare med lösskägg.

1956 avskaffades även den socialrealistiska doktrinen och lämnade plats åt den storskaliga prefabmentalitet som vällde fram över hela Europa. Förnyelsen var bortkopplad från den lokala kulturen.

Minnesbyggande

Muranów-projektet mitt i centrum var delvis tänkt som ett monument över stadens återfödelse i modern form, där de boendes dagliga liv och lek var en vital del i Fenixsymboliken. Men det skulle också påminna om ghettot och den polska judenhetens tragedi. Hela platsen var ju inte bara en ruinhög, utan också en begravningsplats för tiotusentals människor.

Den ansvarige arkitekten, Bogdan Lachert, hade en vacker idé för memorialiseringen. När stadsdelen byggdes ville han lämna fasaderna oputsade så att blandningen av rött tegel och grått grus skulle synas och skapa samtal mellan framtida invånare, om förstörelsen och det blod som spillts. Gruzobeton skulle inte bara vara ett billigt material, utan också få en symbolisk och estetisk laddning.

Glömskan vann dock till slut, när socialrealisterna plockade fram den vita putsen och dekorelementen. Men den som i dag besöker området kan ana effekten av Lacherts idé där putsen på sina ställen ramlat av.

Under resten av kommunisttiden talades det tyst om judarnas martyrskap, men desto mer om ”polackernas”. Först under sent 80-tal började minnesmärken åter dyka upp på ghettots gamla mark. Först monumentet på tyskarnas omlastningsplats för transporterna till Treblinka och, på andra sidan millennieskiftet, POLIN-muséet över de polska judarnas historia. Samtidigt som muséet ritades började man märka ut ghettots gränser på Warszawas gator. Längs hela murens sträckning löper en stenremsa i gatorna, med inlagda bokstäver och årtal i metallintarsia. På särskilt viktiga platser står vita minnespelare i betong.

Sorgligt nog har sådana minnesmärken återigen ifrågasatts för att de skulle förminska det ”polska” martyrskapet. Den här gången inte av kommunister, utan av polska högernationalister.