Berlin

Om Warszawas återuppbyggnad var offrens revansch så blev Berlins förövarnas botgöring. Och även om förstörelsen – de allierades bombmattor och de sovjetiska granaterna – inte hade drivits av någon rasbiologisk förintelsefilosofi, så var det fysiska resultatet ungefär detsamma: en grushög.
Två viljor stod emot varandra. Å ena sidan att återuppbygga den en gång fantastiska världsmetropolen och vidareutveckla dess bästa traditioner. Å andra sidan att göra upp med nazitiden och all annan stortysk chauvinism och blicka stint framåt. Men snart stod också två politiska system emot varandra, med en mur som klöv staden och försvårade all stadsplanering.
På många sätt blev alltså Berlin en svårare och långsammare process. Men där Warszawa började skulle också Berlin hamna 75 år senare: i nostalgin.

Starta tidigt och lyssna på invånarna

Att börja planera tidigt var svårt i Berlin. Inga underjordiska arkitekter satt i källare och planerade framtiden medan Röda Armén intog gatorna. Ingen visste överhuvudtaget vem som skulle ta över när kapitulationen var ett faktum. Inga murarmästare och finsnickare sjöd av iver att sätta igång. I högre grad än Warszawa var Berlin en paralyserad stad i en spöklik stämning av totalt nederlag.

När arbetet väl kom igång visade sig problemen vara alltför akuta för några genomtänkta, långsiktiga lösningar. 300 000 hus var totalförstörda och hemlösheten nästan ofattbar. Rasmassorna som täckte hela staden måste skyfflas ihop till höga berg som för alltid ändrade Berlins topografi. ”Monti Klamotte” (Trasbergen) kallades de av berlinarna.

Dessutom var det bråttom att skapa en ny berlinare innan man kunde lyssna på den gamla. Att bygga en ny människa med en ny moral var lika viktigt som att bygga en ny stad. Därför började man med att förstöra ännu fler byggnader än bomberna gjort, framför allt de mest belastade: SS- och Gestapohögkvarteret på Prinz Albrecht Strasse, Rikskansliet, nazihöjdarnas hem och en rad departementsbyggnader fick sälla sig till rasmassorna.

De hemlösa ville mer än något annat ha sina gamla hus tillbaka, det behövdes inga enkäter för att förstå. Men de politiker och stadsplanerare som fick makten 1946 ville som sagt inte blicka bakåt. Så vad ville arkitekterna?

Av resultaten i det nya bostadsbyggandet att döma var de alla hängivna modernister som delade politikernas åsikt att kolonner, spröjsar och brutna tak tillhörde nazismens mörker. Men i verkligheten var många av dem gamla underhuggare till Hitlers hovarkitekt Albert Speer och hade med glädje underkastat sig führerns bombastiska klassicism. Men nu var de hungriga och frusna och då var det enda man kunde göra att låtsas att man var gammal Bauhauselev med hjärtat på rätta stället.

Men det blev fördenskull inga högkvalitativa bostadsprojekt i Gropius och Mies van der Rohes anda. Det mesta av den tidiga efterkrigsbebyggelsen är av låg kvalitet både estetiskt och socialt. Mycket överlevde inte ens 1900-talet.

Det skulle dröja ända till slutet av 60-talet innan medborgarna fick något att säga till om. Och det inflytandet fick de slåss för. I Västberlin hotades de få förkrigshus som hade överlevt av rivning. De boende började protestera mot medveten vanskötsel. Rörelsen växte till stormstyrka under 70-talet då unga vänsterradikaler ockuperade hus för att skydda gamla kapitalisters residens mot samtidens kapitalisters fastighetsspekulation. Otaliga medborgargrupper anslöt till kampen för bevarande och upprustning av det gamla.

Året 1975 utropades av Europeiska rådet till ”Det europeiska arkitekturarvets år”. Vinden för bevarande hade slutligen vänt.

Lokal kultur och förnyelse

Den gamla kulturen var alltså föga omhuldad efter kriget, och den nya kulturen blev snabbt till två: öst och väst. 1961 skulle de bokstavligen cementeras med en mur och ett ingenmansland som i 30 år gjorde all samordnad stadsplanering omöjlig. Historiskt viktiga platser som Potz-damerplatz hamnade mitt i taggtråden och blev helt redundanta. För att inte tala om stympningen av den spårbundna kollektivtrafiken och vattenledningarna. I princip var det bara kloaksystemet som fick fortsätta att förena berlinarna.

Men redan när socialdemokraterna vann valet 1946 hade Sovjetunionen börjat att isolera den västra sektorn. Östtyska arkitekter reste till Moskva för att influeras och skapade en ”nationell traditionsdoktrin” som ledde till ståtliga torg och partibyggnader i stalinistisk socialrealism. Den ledde också till att man i öst rustade upp gamla kvarter som klarat sig hjälpligt under kriget. Detta pågick till 1954 då Chrustjov höll ett tal med titeln ”Om värdelösa ting i arkitekturen”. Därmed började östbyggandet dra mot effektivitet och funktion snarare än stil och tradition. Det var en attityd som hela tiden predikats på västsidan.

Men innan Chrustjov skulle bli åtlydd måste den stora tävlingen avgöras. Duellen mellan öst och väst. Arenan var Berlin och vapnen arkitektur. Båda sidor var fast beslutna att visa sin överlägsenhet i att ge Berlin det liv – och berlinarna den moral – som för evigt skulle befria dem från nazismens skugga.

Stalinallee och Hansaviertel

Sommaren 1951 sjösattes Berlins första stora, enhetligt planerade stadsbyggnadsprojekt efter kriget, Stalinallee (senare omdöpt till Karl-Marx-Allee). Det byggdes inte bara med en svindlande hastighet, utan också med imponerande kvalitet. Redan vid årsskiftet 1952 flyttade de första boende in. Det handlade om en grandios boulevard som slutade på Alexanderplatz, med ornamenterade ”palats” som rymde bostäder för det arbetande folket. För att markera styrkan i det kollektivistiska samhället blev stilen, volymerna och stadsplaneringen uniformt enhetlig.

Palatsen på Stalinallee var naturligtvis ingen rationell lösning för en sönderbombad stad med skriande bostads-behov och otillräckliga resurser. Men de berättar mycket om östsidans ideal och drömmar för framtiden. Och med tanke på hur stora delar av Berlin såg ut 1952 blev propagandaeffekten pyramidal, oavsett vilka akademiska argument som fackfolk hade för eller emot kupoler och ornament.

Västsidan var förstås tvungen att svara. Man valde en internationell byggnadsutställning i den förstörda högre-ståndsstadsdelen Hansaviertel. Anslaget för ”Interbau 1957” blev i alla stycken en motpol till Stalinallee. Stadsplanen var luftig, oregelbunden och grön. Husen fick inte blicka ens snett bakåt i historien, bara uttrycka det bästa av det senaste i modernismens triumftåg. Och som svar på det kollektivistiska anslaget i öst valde man ett starkt individualistiskt genom att bjuda in gräddan av världens alla stjärnarkitekter. Här fanns bland många andra Walter Gropius och Egon Eiermann, Alvar Aalto och Arne Jacobsen, Oscar Niemeier och Pierre Vago.

Givetvis var även Le Corbusier inbjuden. Hans bidrag blev dock för individualistiskt till och med för Hansaviertel. Det höll sig nämligen inte till storleksbegränsningarna. Det var en version av det ”Unité d’habitation” han tidigare byggt i Marseille. Vissa av rummen hade bara 210 centimeter i takhöjd, vilket Berlins byggnads- och hälsomyndigheter ansåg vara alldeles för lågt för nordtyskar. Arkitekten svarade att hans dimensioner var universellt idealiska och passade ”såväl hottentotter som brittiska kolonialofficerare”. En kompromiss togs fram men eftersom huset var 141 meter långt och 53 meter högt accepterades det ändå inte i Hansaviertel utan fick ta plats bredvid olympiastadion, då Berlins största byggnad.

Stalinallee och Hansaviertel kom till in en tid när co-operation mellan öst och väst var något otänkbart i byggandet av den nya staden. I dag är båda projekten på sätt och vis daterade, det ena på grund av sin konforma monumentalism, det andra på grund av sin monofunktionella planering och anpassning till bilismen. Men de har ändå bidragit till den co-evolution som format Berlin till en spännande och berättande metropol i all sin lapptäckighet. De har nämligen åtnjutit en inte helt självklar förmån: att få stå kvar.

Framåt till dåtiden

Efter murens fall och återföreningen startade en lokalkulturell revival. I en stad där återblickar och nostalgi hade varit suspekt i ett halvsekel, åtminstone för stadsbyggarna, blev det nu helt legitimt. Ett exempel är Riksdagen som alltsedan kriget haft en osäker tillvaro som sorgfälligt hoplappad ruin. Nu plockades Norman Foster in för att återställa den i ursprunglig funktion och grandeur, men med en ny kupol i glas och stål som markering mot historiens ljusskygga makthavare.

Ungefär samtidigt började krogentreprenörer att återskapa restaurangklassiker från mellankrigstiden på helt nya adresser; nu skulle medborgarna äntligen kunna äta sin wienerschnitzel och utan skam drömma om 20- och 30-talens glada dagar. Det bästa exemplet är nog Borchardt, powerbrasseriet där parlamentariker och affärsmän gnuggar axel från morgon till kväll. Ett annat är Hotel Adlon på Unter den Linden.

På den östra sidan ville de nya makthavarna förstås markera mot kommunismen. Inte genom att ersätta sovjetiska bostadsområden av låg kvalitet, utan genom att riva till exempel Palast der Republik, DDR:s modernistiska parlament och kulturhus. Som i sin tur byggts där DDR sprängt bort ruinerna efter de preussiska kungarnas slott från 1400-talet. Även TV-tornet på Alexanderplatz var hotat i reningens namn men räddades i sista stund av ett maktskifte i staden.

Allt detta ställer frågan på sin spets: hur länge ska Berlin fortsätta att riva och bygga av ideologiska skäl snarare än estetiska och funktionella? Och börja vara sann mot sin skickelsedigra historia?

Svaret kom bara för några år sedan. På platsen där Berliner Stadtschloss byggdes för 1400-talets kungar, vars ruiner DDR sprängde för att bygga ett 1950-talspalats för socialismen, som revs av styret i det återförenade Berlin, för att bygga … trumvirvel … en betongpastisch av Berliner Stadtschloss.

Den nya byggnaden täcker 40 000 kvadratmeter och ser exteriört ut som en barocktårta, men helt utan patina och skavanker. Interiört är den dock ingen pastisch, utan två museer, konferenscenter och köpcentrum med rulltrappor. Den svenske arkitekturhistorikern Martin Rörby ville inte ens kalla projektet en kopia, utan ”en arkitekturmodell i skala 1:1”.

Kanske kan man säga att Berlin med Humboldt Forum (vilket är det officiella namnet på stadsslottet) till slut har hamnat där Warszawa en gång började med Gamla stan. Men det har skett i en helt annan tid och i en helt annan situation. Och många berlinare ställer sig frågan vad som hände med varumärket Berlin, byggt på ungdomlighet, alternativrörelser, spetsig konst och musik. Allt det som fick stadens legendariska borgmästare Klaus Wowereit att definiera Berlin som ”poor but sexy”.

Minnesbyggande

I fyra decennier efter kriget gjorde Berlin allt för att glömma och gå vidare, men under sent 80-tal började man att revanschera sig i minnesbranschen. Det startade med en enkel liten skylt på Prinz Albrecht Strasse som berättade att man befann sig på platsen för Gestapos gamla tortyrkammare. Skylten skulle senare bli till en utgrävning av Gestapos källarceller och en permanent utställningspaviljong. I dag är det bara ett av många populära turistmål som berättar om kriget och nazismens brott. Peter Eisenmans förintelsemonument nära Brandenburger Tor är annat, Daniel Libeskinds djupt symbolladdade Jüdisches Museum i Kreuzberg ett tredje. Men det vackraste exemplet på memorialisering än nog ändå Londonarkitekten David Chipperfields Neues Museum på Museum Insel.

Ön anlades vid mitten av 1800-talet för att bli ett preussiskt Akropolis. Bland museerna fanns Neues Museum, ritat av Friedrich August Stüler för att rymma främst fornegyptiska konstskatter. Under de allierade bombningarna 1943–45 drabbades det hårdare än någon annan institution på ön. De ruiner som blev kvar stod exponerade för väder och vind ända fram till 1997, då Chipperfield vann en tävling för att ge museet ett nytt liv. Det skulle krävas elva år av arbete innan 35 000 storögda berlinare fick passera genom det nya museet under öppningshelgen 2009.

Grundidén var att skapa en metafor för det moderna Berlin med alla dess sår. Ett museum som berättade lika mycket med sina tak och väggar som med sina samlingar. De delar som sprängts bort återuppfördes i sina ursprungliga proportioner men i samtida stil och material. Här finns inga falska kopior av 1800-talets stilelement, bara en känslig och elegant sammanfogning av gammalt och nytt. Kulhålen, splitterskadorna och svärtan från bränder har lämnats synliga som minnen, liksom hundra år av nersotning från de nordtyska kolkraftverken. Och i en av museets avdelningar som handlar om arkeologiska utgrävningar av Berlin hittar man numera inte bara stenåldersyxor och medeltida mynt, utan också en rostig kulspruta och en soldathjälm från 1945.

Men det handlar ändå inte om någon ruinromantik, som i fallet Gedächtniskirche, den utbombade kyrkan vid Kurfürstendamm. Nej, Neues Museum är en ny byggnad som hyser vålnaden av en gammal. Allt är mycket vackert, både som idé och praktik. Salig Bogdan Lachert i Warszawa hade älskat det. Han som aldrig fick sina oputsade fasader av gruzobeton.