Kharkiv

I skrivande stund har 15 miljoner ukrainare tvingats på flykt av den ryska invasionen. Minst 1,5 miljoner hem har blivit förstörda eller svårt skadade, liksom 400 sjukhus och kliniker. Europeiska investeringsbanken uppskattar kostnaderna för återuppbyggnaden till minst tusen miljarder euro. Och detta medan missilerna fortsätter att regna över Ukrainas städer. Men Rysslands krig handlar inte bara om territorium och ekonomiska värden, utan också om kultur. Hittills har städernas kulturella institutioner och symboler regelmässigt drabbats av förstörelse. Precis som i Warszawa 1943 ska den nationella identiteten utplånas. Och precis som i Warszawa kommer återuppbyggnaden att bli en akt av motstånd och kulturell återupprättelse. Att bygga upp, men också att bygga nytt och bättre. Den som ska sätta tonen och bilda mönster är landets näst största stad med 1,5 miljoner invånare.

Starta tidigt och lyssna på invånarna

Det är två veckor efter invasionen våren 2022. Charkiv, som ligger bara tre mil från ryska gränsen, har just genomlidit ännu en massiv missilattack. Arkitekten, historikern och dokumentärfilmaren Maxim Rosenfeld står i ett sönderbombat kontorshus och presenterar stolt sin plan för ett framtida Charkiv. Ett team av FN-stödda arkitekter och stadsutvecklare, både lokala och internationella, har just godkänt hans plan. Redan i april går stadens borgmästare, Ihor Terekhov, ut med en internationell vädjan om att stödja projektet. Han får napp hos The Norman Foster Foundation som lovar att samordna projektet pro bono, och att göra det tillsammans med lokal expertis. Även konsultjätten Arup och ett tiotal FN-organisationer finns med i gruppen.

Syftet är solklart: planläggningen måste vara klar så snart som möjligt så att arbetet kan starta så fort vapnen tystnar. Det har man lärt sig från historien, inte minst Warszawa. Samtidigt är det osäkert om man någonsin får se planen förverkligad. I Mariupol, som drabbats av en urbicid i klass med Warszawas, styr numera de ryska ockupanterna över spillrorna och planerar för en rysk stad utan spår av ukrainsk identitet.

Men Charkiv stod emot det första försöket. Efter att ha belägrat staden i flera månader blev ryssarna hösten 2022 tvingade att dra sig tillbaka. De lämnade hela förorter totalförstörda av granateld. Liksom många byggnader i centrum, inklusive stadshus, universitet och kyrkor.

När Norman Foster vid årsskiftet presenterade ”The Charkiv masterplan” underströk han gång på gång vikten av samverkan med lokala krafter, både experter och invånare. Inte minst de 150 000 som förlorat tak över huvudet. Som ett bevis presenterade han resultaten av olika samtalsgrupper och enkätundersökningar som genomförts. Väl medveten om den misstänksamhet som med historiens rätt möter en internationell ”starchitect” utan lokalkulturell förankring.

Lokal kultur möter förnyelse

Den plan som Foster och hans lokala allierade presenterade för borgmästaren var baserad på 120 gemensamma arbetsmöten och 16 000 enkätsvar. Planen består av fem pilotprojekt där balansen mellan lokal kultur och förnyelse är en röd tråd.

Det första pilotprojektet handlar om att snabbt kunna ge återvändande flyktingar tak över huvudet, ett viktigt mål för en stad som länge brottats med utflyttning och i framtiden måste locka tillbaka åtminstone flyktingarna. Och då måste man använda alla bostäder som inte förstörts. Det blev därför en positiv överraskning när gruppens enkäter visade att de boende i stadens många sovjetiska elementhus faktiskt hade trivts väldigt bra, med undantag för dåligt ljusinsläpp och för liten boyta. Gruppens svar blev en princip som man hämtat från Frankrike: ett glasat lager byggs på de befintliga höghusfasaderna. På så sätt blir lägenheterna både ljusare och större och dessutom mer energieffektiva. Sist men inte minst ska man lägga till det som alltid står högst på önskelistan efter ett krig: skyddsrum.

Nästa projekt är att anlägga ett sex kilometer långt och grönt gång- och cykelstråk mellan två av stadens floder. Stråket kommer att binda ihop de tätast befolkade stadsdelarna med de industriområden där de flesta jobbar. Det blir också startskottet för en större trafiklösning med fokus på hållbarhet.

Ett tredje projekt handlar om att transformera de tunga industriområden som upptar en femtedel av Charkivs yta. Obsoleta verksamheter ska ersättas med nya inom energisektorn. Gamla kolkraftverk ska bytas mot små modulära kärnreaktorer och istället för verkstadsindustrier satsas det på grön livsmedelsproduktion. Inte minst förädling av produkter från det stora ukrainska jordbruket.

Det fjärde och största projektet ska i samarbete med bland andra MIT utveckla nya sidor av universitetsstaden Charkiv, nämligen en hel stadsdel för teknologi, forskning och startups. Här ska också nya bostäder ta stor plats.

Det femte kallas kulturarvsprojektet och handlar om att ”hylla den lokala arkitekturen och humanisera stadsmiljön i Charkivs historiska centrum”. I den ansatsen ingår att skapa ett nytt arkitektoniskt landmärke. En arkitekttävling kommer att utlysas och tanken är att de tävlande ska utgå från det utbrända stadshuset på Frihetstorget, Europas åttonde största torg. Här håller Norman Foster fram sitt eget riksdagsbygge i Berlin som förebild.

Ekonomisk förnyelse

Sedan 1990-talet har Ukraina en dokumenterad historia av korruption. Under det senaste decenniet har man förvisso jobbat hårt på att förändra detta, och med kriget har nödvändigheten blivit ännu större. Dels för att visa att man skulle platsa som framtida medlem av EU, dels för att man som ett av Europas fattigaste länder är djupt beroende av ekonomiskt stöd och investeringar för sin återuppbyggnad. Det handlar om en dubbel trovärdighet. Dels mot de egna medborgarna och de flyktingar man måste kunna locka tillbaka när kriget är slut och samhället ska byggas. Dels gentemot de donatorer och investerare som kräver transparens och resultat.

Fyra månader efter invasionen presenterade regeringen ett system kallat DREAM (Digital Reconstruction Ecosystem for Accountable Management). Här kan både medborgare, investerare och donatorer följa varje enskilt uppbyggnadsprojekt i en databas över landets alla skadade skolor, broar, sjukus, vattenanläggningar etcetera. Det betyder att man bakom ett skrivbord på en investmentbank i Paris eller ett byggbolag i Boston kan komma i kontakt direkt med de ansvariga för varje enskilt projekt – och följa det enligt alla relevanta parametrar. Inte bara ekonomisk redlighet, utan också ekologisk hållbarhet, jämställdhet och inkludering.

Minnesbyggande

Om Fosters kulturarvsprojekt blir ett lika elegant minnesprojekt som Neues Museum i Berlin återstår att se. Hittills har varken Charkiv eller någon annan stad i Ukraina producerat några notabla verk i kategorin, vilket inte någon kan förvänta sig under brinnande krig. Då är de finaste verken ofta de improviserade, tillfälliga och spontana. Som det lilla altaret där en robot slog ner i restaurangen Ria Pizza i Kramatorsk och dödade tiotals. Här lämnar gamla kolleger och gäster koppar med espresso och några cigaretter för att minnas de döda servitörerna och deras små ritualer mellan arbetspassen. Ingen pretention, bara hjärta.

Av de mer ambitiösa initiativen är kanske det hittills mest intressanta digitalt. Artem Ivanenko jobbade innan kriget med datoranimationer och specialeffekter för film och TV. På senare tid har han dock fördjupat sig i fotogrammetri, en teknik som gör mycket exakta kartor över rum och volymer med hjälp av tusentals bilder. Med den tekniken bygger han tredimensionella modeller av nyligen skadade hus, innan de renoveras eller rivs. På så sätt förevigar han dem för eftervärlden.

Ivanenko arbetar i Irpin, en förstad till Kiev som ockuperades i inledningen av kriget och blev en scen för fruktansvärda krigsförbrytelser. Därför vill han inte bara skapa minnen för framtiden, utan också bevis för krigsbrotten. Han säger att han inte vill skilja på bevis och minnen, speciellt inte mot bakgrund av den ryska propagandans lögnmaskineri som kommer göra allt för att förneka och förvanska. Hans verk visades under 2023 i en omtalad installation på bland annat filmfestivalerna i Cannes och London.

Man kan bara fantisera om vilka visuella minnen som hade kunnat skapas i Warszawa, Berlin och Nagasaki om den digitala teknikens datakapacitet funnits.