Det finns förmodligen lika många definitioner av vad en stad är som det finns städer. Låt oss i det här sammanhanget välja en som är mer filosofisk än administrativ: En stad är en arkitektoniskt materialiserad idé som ger invånarna kraft att mobilisera sina resurser och förenas i en gemensam identitet.
Varje attack på en sådan materialiserad idé är alltså en attack på invånarnas identitet, vare sig det sker genom rivningsraseri, jordbävningar, bränder eller krig. Den bryter ner de människor som definierat staden och i sin tur blivit definierade av den.
I samband med kriget i Ukraina har man allt oftare kunnat höra ordet urbicid (från latinets urbs: stad, cide: döda). Med stadsmord menar man att Rysslands medvetna förstörelse av kulturbyggnader, infrastruktur och skolor – i städer som Mariupol, Charkiv och Kiev – inte bara är ett sätt att bryta ukrainarnas motstånd, utan ytterst att döda deras identitet. Allt enligt Putins mantra om att Ukraina egentligen inte finns.
Men han är varken den förste eller siste. Troja, Kartago, Dresden, Nagasaki, Sarajevo och Aleppo är andra namn ur historiens långa katalog av urbicidförsök. I en essä från 1994 skriver författaren Slavenka Draculic om förstörelsen av Mostar under Bosnienkriget, symboliserad av den fyrahundraåriga bron som sköts sönder och samman med 60 noggrant riktade granater. Utgångspunkten för essän är två bilder hon ser i tidningen, en av den nyligen förstörda bron och en av en dödad kvinna. Hon frågar sig hur hon kan känna mer smärta vid åsynen av bron än av kvinnan, och svarar själv:
”Förintelsen av Gamla bron i Mostar är ett nederlag för vår strävan efter odödlighet. I all sin skönhet och elegans var bron byggd för att överleva oss, den var ett försök att nå kontakt med evigheten. Eftersom den symboliserade såväl individuell skaparkraft som kollektiv mänsklig erfarenhet stod den höjd över våra mänskliga öden. En död kvinna var en av oss – men bron fanns inom oss alla, för alltid.”
Och bron fanns verkligen inom Mostarborna. När kriget slutade var den det första som byggdes upp. Innan människors hem ännu var beboeliga återupprättade man tillsammans stadens byggda idé och därmed sin kraft och sin gemensamma identitet. Och däri ligger svaret på frågan om en stad verkligen kan dödas: Nej, knappast så länge det finns liv kvar i spillrorna. Knappast så länge det finns människor som levt sina liv i staden och vill göra det igen. Som definierat den och låtit sig definieras av den.
I kriget och katastrofen härskar mörkret och det har skildrats otaliga gånger. Men i återuppbyggnaden är det livsviljan och hoppet som lyser starkast. De historierna har inte berättats lika ofta.
Årets rapport pryds av Fågel Fenix, en symbol för odödlighet som dykt upp i olika kulturer alltifrån forntidens Egypten till dagens Harry Potter-böcker. På de följande sidorna gör vi en europeisk resa på Fenix rygg. Slutmålet är Charkiv, Ukrainas näst största och hårt drabbade stad som planerar för sin och landets återuppbyggnad. På vägen dit besöker vi två andra urbicidoffer som återfötts och rest sig ur askan: Warszawa och Berlin. De har åtminstone fyra återkommande lärdomar från sin återuppbyggnad att skicka med oss till Charkiv:
1. Starta arbetet tidigt, helst innan förstörelsen tystnat.
2. Lyssna noga på invånarna, vare sig de är experter eller vanliga medborgare.
3. Respektera den lokala kulturen i visionerna för den nya staden.
4. Bygg in minnen av katastrofen för eftervärlden.