KONTORETS
HISTORIA
Det är nu ett halvt sekel sedan det första e-postmeddelandet skickades. Men vi börjar resan ända tillbaka i en tid när det kunde det ta månader för ett meddelande att nå sina mottagare och kontoren trots detta varken hade pingisbord eller fruktkorgar. Förvänta dig emellertid ingen stor dramatik; medan fabrikerna gjorde entré med dånande maskiner och tjutande ångvisslor smög den vitkragade medelklassens bastioner mer försynt in på scenen. För att tyst och strävsamt jobba sig uppåt – mot toppen. Precis som sina invånare.
Ingen kan säga exakt när det började, bara att kontoret som vi känner det idag brukar dateras till det tidiga 1900-talet. Naturligtvis kan man hävda att en sådan datering är åtminstone tusen år fel. Att det mäktiga romarriket hade sina administrativa bataljoner och att de europeiska klostrens skriptorier redan på medeltiden var fulla av kåpklädda gubbar med fjäderpennor i händerna, kopierande och kaligraferande handskrifter. Och vem har inte besökt Uffizierna i Florens, museet som en gång var administrativt centrum för familjen Medicis banbrytande affärsimperium.
Inget av dessa exempel bar dock på de rekvisit som vi i modern tid definierar som ett kontor: en arbetsplats som är helt vigd åt administrativ personal, skrivbord, dokumentflöden och standardiserade rutiner. Men visst, det finns en invändning som man inte kommer förbi: East India House på Leadenhall Street i London. Det var den första civila kontorsbyggnaden och den byggdes år 1729. The East Indian Company hade visserligen grundats redan år 1600, för att bedriva handel med Asien. Men det var först ett drygt sekel senare som man i princip förvandlades från handelskompani till kolonialmakt. Och då kräves aldrig skådade administrativa resurser och ändlöst pappersarbete av otaliga tjänstemän. Det är härifrån vi har de första bevisen på den kontorsleda som vi skulle få se så mycket av i den moderna populärkulturen (och faktiskt redan från Bellmans penna när han på 1770-talet försöjde sig som sekreterare på Nummerlotteriet). Så här skaldade en av de anställda kontoristerna, Mr. Charles Lamb, under någon av de lugna dagar då inget handelsskepp anlände:
From twelve to one, think what’s to be done;
From one to two, find nothing to do;
From two to three, think it will be
a very great bore to stay til four.
Bara ett stenkast från Charles Lambs skrivbord hittar vi också beviset för att det här med att ”jobba hemifrån” inte är någon nyhet. I 1700-talets engelska bankbransch var det legio. Bankfamiljerna Baring och Rotschild hade båda ståtliga residens där de inte bara sov, åt och uppfostrade sina barn, utan också tog emot alla sina kunder. Knappast för att spara in på kontorshyror, utan helt enkelt för att hemmiljön skapade förtroende och en avspänd atmosfär i affärerna.
Kontoret som industri
Ostindiska kompaniet blev big business tidigare än något annat. Mellan 1860 och 1920 tog resten av affärsvärlden steget. Skälet var förstås industrialiseringen och den tekniska utveckling som följde i dess spår. Tack vare järnvägarna sjönk transportkostnaderna och marknaderna expanderade. Gjutjärnet och den elektriska hissen medgav högre byggnader, skrivmaskinen gjorde entré liksom telegrafen, diktafonen och telefonen. Och glödlampan förlängde arbetsdagen. Specialiseringen inom kontoren ökade och administration och byråkrati blev snart själva kärnan av affärslivet. Men den organisatoriska förebilden var själva fabriken. Den hårda fabriken med sitt monotona löpande band som Charlie Chaplin skulle göra karikatyr av i filmen Modern times.
Mannen bakom denna kontorets första organisationsfilosofi var Frederick ”Speedy” Taylor, en amerikansk ingenjör och konsult som gjorde arbetet till vetenskap. Allt arbete kunde och skulle effektiviseras genom att bryta ner det i små standardiserade moment som fördelades på olika människor, som i sin tur övervakades av tidsstudiemän med stoppur, och belönades med ackord. Av vissa likställdes Taylor med Freud och Darwin som en av 1900-talets fäder, av andra som dess värsta fiende.
Mannen bakom kontorets första organisationsfilosofi var Frederick ”Speedy” Taylor, en amerikansk ingenjör och konsult som gjorde arbetet till vetenskap
Det tayloristiska kontorets fysiska uppenbarelse blev den öppna planlösningen, där snörräta rader av specialiserade kontorsarbetare satt vända mot chefens inglasade kontor för att noga utvärderas i varje moment och – gud förbjude – i något utbrott av dagdrömmeri. Kontoren kom snart att gå under beteckningen ”trälhav”. Än idag hålls filosofin i helgd av kinesiska textilfabriker. Och enligt vissa hotar den att komma tillbaka på bred front den dag artificiell intelligens tar över vissa chefsjobb i morgondagens kontor, vilket redan hänt i exempelvis i callcenters och logistikföretag. Det handlar om digital övervakning där AI:n ständigt loggar ens arbete i antal tangenttryck och frånvaro från datorn. I röstanalys och kameraövervakning för att registrera ens känslor. ”Det kan utvecklas till en digital taylorism på crack”, säger Karin Hennum Nilsson, doktorand vid Karolinska Institutet.
Tidigt i den första tayloristiska eran fick även Stockholm sitt första kommersiella kontorshus, Centralpalatset på Tegelbacken från 1898.
Kvinnornas intåg
I Amerika hände det redan under inbördeskriget, i Europa under första världskriget. Från att ha varit i princip enkönade blev kontoren under mellankrigstiden mer jämnt könsfördelade. Dock långtifrån jämställda. Kvinnorna visade att de oftast arbetade effektivare och noggrannare än männen och tog därför snabbt över jobben som skrivmaskinister, stenografer och växeltelefonister. Ja, till och med den lägsta titeln som office boy bars ofta av en kvinna. Men några ledningsposter var det aldrig fråga om. En tydlig klasstruktur uppstod som tydligt följde könsgränsen. Män kunde därmed betrakta sig som medelklass medan kvinnorna förblev något av kontorets proletariat. Vilket inte minskade inflödet av kvinnor på kontoren. Många föräldrar i arbetarklassen uppmuntrade sina döttrar att söka sig dit eftersom det gav dem en chans att slippa fabrikens smuts och förslitningsskador och istället få vänja sig vid en miljö av medelklassig respektabilitet. En respektabilitet som dock inte omfattade sexuella trakasserier. Sådana bemöttes av dåtiden med riktlinjer och guideböcker för unga kvinnor, som i korthet uppmanades till sorglöst överseende och tålmodig tystnad vad gällde tafsande och skamliga förslag.
Det handlar om digital övervakning där AI:n ständigt loggar ens arbete i antal tangenttryck och frånvaro från datorn. ”Det kan utvecklas till en digital taylorism på crack.”
Men det fanns alternativ för kvinnor som ville slippa knacka maskin på de lägre kontorsgolven. Ett av dem var livet som hemmafru till någon uppåtsträvande kontorsman. Kontoret slapp de ändå inte. Ju högre maken klättrade i företagshierarkin, desto djupare drogs frun in i kontorspolitiken genom en inofficiell PR-roll. Bilden av den perfekta familjen skulle byggas. Gamla vänner blev olämpliga vänner. Vem man bjöd hem på middag och vem man skickade julkort till var strategiska val. Att vara chefshustru blev en form av anställning som aldrig nådde arbetsmarknadsstatistiken.
Efterkrigstiden
Tyskarna skulle bli de första att välta taylorismens människosyn över ända, och det var logiskt. Redan innan nazisterna tog över hade tyska och österrikiska tänkare torgfört idéer om den enskilda människans intellektuella kapacitet och skaparkraft. Humanistiska visioner som utgick från allas inre drivkrafter istället för yttre tvång och kontroll. När Hitler väl var borta ville man visa bot och bättring som nation, och då dammades dessa idéer av. Den nya termen för kontorsarbetare var ”kunskapsarbetare” och det var de som skulle bli stommen i ett mer ansvarstagande, humanistiskt och jämlikt samhälle. Men hur skulle man forma en arbetsmiljö som fick en sådan människotyp att frodas? Uppgiften var angelägen och brådskande, inte minst för en nation som gick mot en exempellös tillväxt under kommande år.
I Hamburg satt de två bröderna Schnelle i sin nybildade konsultfirma, efter att ha hoppat av pappas möbelfabrik. De ville hitta ett sätt att utforma kontoret som en organisk enhet istället för den rådande normen där chefer satt i egna kontor med mjuka mattor på egna våningar, medan deras underlydande var spridda på olika specialiserade golv under dem. Det kunde väl ändå inte vara det bästa sättet att stödja personlig utveckling – eller ett effektivt informationsflöde kolleger emellan?
Brödernas svar på den frågan döpte de själva till Bürolandschaft, eller kontorslandskap. Här var alla snörräta rader och separerade chefskontor avskaffade. Människor grupperades efter samarbetsbehov, inte rang. Istället för den schemalagda kaffevagnen i de gamla kontoren fanns insprängda umgänges- och fikagrupper dit man kunde söka sig när man ville.
Bertelsmann gillade vad de såg. De förde samman några av sina anställda med en grupp arkitekter, ingenjörer och inredare för att genomföra ett pilotprojekt. Succén blev omedelbar.
På papperet såg deras skapelse ut som kaotiskt vansinne, speciellt för alla som blivit uppfostrade i taylorismens rätlinjiga hierarkier. Några välvilliga såg den organiska ordningen hos en italiensk barockträdgård i skisserna – som något mer välordnat och poetiskt än virrvarret gav vid handen. Men kundföretagen förhöll sig skeptiska. Alla utom förlagsgruppen Bertelsmann som gillade vad de såg. De förde samman några av sina anställda med en grupp arkitekter, ingenjörer och inredare för att genomföra ett pilotprojekt. Succén blev omedelbar. Snart stod mängder av företag i Europa i kö för att få sina egna kontorslandskap. Sverige hakade tidigt på tåget och inte långt därpå hade det nya kontoret flutit över både engelska kanalen och Atlanten. En effekt av detta var att den nya medelklassen började betrakta kontoret som en social plats där man umgicks med nya vänner och odlade sin personlighet. Det vill säga något helt annat än det tayloristiska fabrikskontoret.
Radikalisering och medbestämmande
Under 1970-talet hade Europa sett hur kontorslandskapet utvecklats i de amerikanska städernas skyskrapor och förorternas företagsparker, först i experimentformer som Herman Millers Action office, för att senare urarta i dystopiska cubicle farms. Samtidigt sköljde en våg av radikalism över Europa. Anställda bildade råd som krävde medbestämmande och lagar stiftades för deras representation i företagsledningarna. Inte minst var folk trötta på de ovanifrån implementerade experimenten med arbetsmiljön. Man klagade på kontorslandskapets ljudnivåer, brist på naturligt ljus, obehagliga temperaturvariationer och – inte minst – omöjligheten att stänga dörren om sig. Bröderna Schnelles uppfinning från 1958 var i gungning, om än inte död. Enligt sina förespråkare hade den visat sig ha ett avgörande problem: alla organisationer var inte intelligenta och progressiva. Många såg bara kontorslandskapet som en krass möjlighet att trycka ihop så många människor på så liten yta som möjligt. Utan den ursprungliga visionen om individens intellektualitet och skaparkraft blev kontorslandskapet ofta bara ett pengabesparande gissel. En skog av bås.
En internationellt uppmärksammad vidareutveckling dök upp i slutet av 80-talet, nämligen SAS huvudkontor i Frösundavik. Byggnaden utformades som en miniatyrstad med en centralt placerad ”bygata” där kontorslandskapets kommunikativa delar fanns i form av kaféer, butiker och gemensamma ytor. Här skulle kolleger kunna uppleva de kreativa möten som bröderna Schnelle hade sett framför sig. Vinkelrätt mot denna gata stack ”kvarter” ut som innehöll privata kontor för enskildhet och lugn. Just sådana cellkontor var visserligen tidens signum, men tyvärr hade de ytterst sällan SAS-kontorets helhetstänkande runt sig.
Digitalisering i fantasi och verklighet
Redan 1975 myntade BusinessWeek begreppet ”The office of the future” i en artikelserie om en framtida datoriserad värld. Reaktionen som följde var ett sällan skådat skred av spådomar som levererades i en salig blandning av forskare med fakta på fötterna, företagsledare med rädsla i magen och frilansskribenter med pengar för ögonen men mindre på fötterna. De senare matade ut drastiska artiklar och managementböcker som snart handlade mer om kontorets död än kontorets framtid och därmed fungerade som dagens klickbete. Genren sålde – och fortsätter att göra det femtio år senare.
Under 90-talet började vi se gränsen mellan fantasier och verklighet. Det papperslösa kontoret tillhörde den förra kategorin, även om e-mail började ersätta både brev och fax. Laptopen vann över den stationära datorn och bekräftade därmed många av mobilitetsidéerna. Work Where You Want! blir ett stridsrop från telecombolagen och svaret blir, om inte en karibisk ö, så åtminstone det aktivitetsbaserade kontoret.
Från Kalifornien kom tecken på att varken London, New York eller Tokyo skulle vara framtidens ledande hubbar för big business. Kanske inte någon storstad överhuvudtaget eftersom de nya företagsledarna lämnade Stanfords campus bara för att bygga sina egna i samma trakt. Det var ju inte lantligheten de ville bort ifrån, utan universitetets stelbenta mentalitet. Deras egna campus var fullpackade med allt som behövs för att deras anställda aldrig skulle behöva lämna jobbet. Här fanns allt från träning och tvättstuga till dygnets alla måltider – och ibland till och med barnpassning. Och självklart allt som behövdes för att bonda med arbetskamraterna. Pingis, fotbollsspel, barbecues och picnicpartyn som gjorde det roligare att vara på kontoret än hemma. Vilket HR-folket villigt medgav i intervjuer: ”Vi tillåter ingen telecommuting, vi gör allt vi kan för att folk ska vilja hänga här”.
Googleplex blev kronan på den trend som av många kallades ”disneyfiering” och av ännu fler hyllades som ”framtidens kontor”. Men lite hårddraget så var det i grunden en vidareutveckling av bröderna Schnelles Bürolandschaft, det av 70-talets MBL-kommittéer så bespottade.
Det digitala snälltåget dånade vidare med nya entreprenörer. Och med dem ironin i förhållandet till distansarbete: att de som skapat allas våra möjligheter att arbeta precis var vi vill själva bitit sig fast i sina kontor.
I Stockholm såg vi dotcom-vågen skapa sin egen kontorskultur, en blandning av frenetisk arbetstakt och avspänd atmosfär. Trots att pengarna flödade var kontoren inte några stilförebilder, tvärtom. Picnicbord med laptops, militärsängar för dygnetrunt-arbete, anställda i pyjamasbyxor och ett virrvarr av kablar överallt. Det berodde alls inte på ägarnas ointresse för design, utan på att kontoret måste kunna hysa 70 personer ena veckan, för att med frilansare klara ett tight presentationsdatum, och 15 personer veckan därpå för att starta nästa projekt. Att anlita en arkitekt- eller designfirma gick alldeles för långsamt. Men det fanns i alla fall ett exklusivt designföremål de gärna kostade på sig: den ventilerade Aeron-stolen som var utformad för att vara bekväm hur många dygn man än satt och kodade. Förlagan hade utvecklats för långvårdspatienter med liggsår.
Dotcom-bubblan må ha spruckit vid millennieskiftet, men det digitala snälltåget dånade vidare med nya entreprenörer. Och med dem ironin i förhållandet till distansarbete: att de som skapat allas våra möjligheter att arbeta precis var vi vill själva bitit sig fast i sina kontor.
Och så skulle det förbli ända till den dag då det rapporterades att en fladdermus hade bitit en människa på en marknad i Kina. Eller var det ett läckage från något virulent laboratorium värdigt en Bondfilm? Mer om det senare. Låt oss först titta vidare på det prepandemiska kontoret ur ett par andra synvinklar.