KONTORET
i kulturen
Det är som sagt inte den mest dramatiska arbetsplatsen man kan tänka sig, men kontoret har visat sig vara en oöverträffad canvas för drama. Framförallt det psykologiska dramat om människans natur och drifter, om gruppdynamik och hierarkier, om festande och förälskelser, om tristess, konformitet och uppror. Den andra huvudlinjen i kontorets kulturhistoria handlar om att spegla samhället. Inte minst som kritik mot byråkratiska system och mot otyglad kapitalism.
Att välja en kontorets kulturkanon är ingen lätt uppgift, åtminstone inte om den ska vara kort. Men en sak är säker, det blir mer av populärkultur än högkultur. Och ju större del av mänskligheten som arbetat på kontor, desto fler verk i alla genrer har det blivit.
Kanske är det med Dickens det börjar. Han är intressant för att hans berättelser betraktades som populärkultur då de gavs ut i korta delar som såldes för en shilling på gatan. När de senare slogs ihop till romaner gjorde de karriär i högkulturen. Ett exempel är The Pickwick Papers från 1836, som till stor del utspelar sig på kontor, närmare bestämt ett advokatkontor i London. Här får vi följa en profession som enligt författaren inte bara levde på människors olycka, utan också var en manufacturer of misery i det tidiga Victorianska samhället. Samhället speglat från kontoret, alltså.
En som skippade omvägen genom masskulturen var Franz Kafka. Mest känd blev han för sina skildringar av maktens och byråkratins kontorskorridorer i romanen Processen. Novellen Förvandlingen från 1915 koncentrerar sig istället på kontorsmannens själsliv. Den handlar om Gregor Samsa som en morgon när han vaknar har förvandlats till en skalbagge. Men denna olycka förbleknar fullständigt inför ett ännu värre faktum; han har försovit sig, svikit sitt företag och kommer säkerligen att få sparken. Det är ett porträtt av en människotyp som har förlorat sig själv och lever helt och fullt efter stämpelur och tidplaner.
Det industriella kontoret
1920-talet var en tid av ekonomisk boom, speciellt i USA där skyskraporna växte som svampar ur jorden och fylldes med alla kontorets nya tekniska innovationer. Och rikedomen skulle synas i arkitekturen. Vilket ledde till att många konstnärer städslades för att måla varumärkesbyggande porträtt av de nya kontorstemplen. Eller fotografera dem efter solens nedgång så att all den nya elbelysningen kom till sin rätt mot art deco-fasaderna.
Samtidigt vällde det ut filmer, kiosklitteratur, självhjälpsföreläsningar och reklam som hyllade klassresan och möjligheten att göra den om man bara hade lite framåtanda. Men inne i kontoren för de vanliga tjänstemännen rådde taylorismens hårda regim, och där var det svårt att leva upp till de fräsiga idealen. Den så kallade kontorsslaven hånades flitigt både underifrån och ovanifrån på klasstegen som en vek, timid och oamerikansk typ. Till och med nationalpoeten Walt Whitman stämde in i hånet. Filmer som The Crowd och pjäser som The Adding Machine visade kontorsslavarna som undergivna, konforma svärmar med likadana kläder, skrivbord och vanor. Ungefär på samma sätt som Fritz Langs dystopiska science fiction-film Metropolis hade skildrat arbetarna.
Ååå tjejer
När männen lämnade över slavsysslorna till 20-talets kontorsflickor uppstod helt nya genrer i populärkulturen. Om kvinnornas drömmar och vedermödor kan man lära sig mycket av de livsstilsmagasin som nu gjorde succé. På den här sidan Atlanten var engelska Peg’s Paper och Betty’s Paper de största. De kom ut varje fredag, samtidigt som kontorsarbetarna fick sin lön i kontanter. Innehållet var en blandning av horoskop, modetips för små budgetar och framförallt romantiska noveller som blandade kärleksskildringar med pekpinnar om att hålla på sig och passa sig för samvetslösa män. Typiska titlar kunde vara One Hour of Love Then Tears, The Sin That Came Between Them och When Men Are Dangerous.
Under åren efter den stora amerikanska börskraschen 1929 vändes begreppen i populärkulturen. Kvinnorna fick ofta skulden för depressionen och skildrades som rovdjur istället för offer, speciellt av Hollywood. I filmen Baby Face från 1933 spelar Barbara Stanwyck en förslagen gold digger som genom att ligga med en rekryterare får jobb på ett tjusigt bankkontor i en art deco-skyskrapa. Hon är, som den svenska titeln lyder, En farlig kvinna. Hon förför bankmän på karriärstegens alla pinnar, klår dem på pengar och gifter sig till slut rikt med grundarens son, som anklagas för att ha orsakat bankens konkurs och skjuter sig.
I en betydligt mer frigjord tid skriver Helen Gurley Brown, senare chefredaktör för Cosmopolitan en memoarbok som handlar helt om kontoret. Där ger hon råd till unga kvinnor om hur man tar sig till toppen.
I en betydligt mer frigjord tid skriver Helen Gurley Brown, senare chefredaktör för Cosmopolitan en memoarbok som handlar helt om kontoret. Där ger hon råd till unga kvinnor om hur man tar sig till toppen och gör resan till ett äventyr. Sex and the Office kom ut 1964 och blev en skandalsuccé. Sitt ärende presenterar hon själv så här: ”Baserat på mina egna observationer och erfarenheter från 19 olika kontor så är jag övertygad om att kontor är sexigare än turkiska harem, helger på collegecampus, poolpartyn i Hollywood, Cary Grants leende och Playboys mittuppslag – och att mer händer där än i en nymfs dagdrömmar.” Ett av hennes många råd om hur man navigerar på en arbetsplats styrd av män är att ha en flaska whisky i skrivbordslådan, att bjuda på när männen jobbar över.
Som nästa milstolpe i den kvinnliga kontorshistorien får man nog se komedifilmen 9 to 5 från 1980. Tre karaktärer spelade av Dolly Parton, Lily Tomlin och Jane Fonda hämnas på en sexistiskt buffel till chef, gör uppror, tar över företaget och inför reformer som flextid, jobbdelning, jämställda löner och dagis på jobbet. Med resultatet att produktiviteten ökar med 20 procent. Idag är det lätt att se 9 to 5 som en lättviktig och slapstickartad komedi i mängden, men den dyker fortfarande upp i debattartiklar som ett radikalt evangelium för ett kvinnligt Amerika som fortfarande väntar på i princip alla filmens reformer.
Efterkrigstiden
I den manliga kontorsvärldens moderna kulturkanon intar The Man in the Gray Flannel Suit en portalroll. Det är en film från 1955 med Gregory Peck i huvudrollen som bygger på en roman med samma titel. Huvudpersonen Tom Rath blir av sin fru övertalad att lämna sitt jobb på en välgörenhetsorganisation, där han egentligen trivs. Istället hamnar han på en PR-byrå som han förvisso hatar, men där han tjänar mer och det är hela syftet. I sin nya roll får han lära sig att vara en tvättäkta yes man, en konformistisk tjänsteman som alltid säger vad chefen vill höra, snarare än vad han själv tycker. Det som skiljer honom från medbröderna i i 20-talets taylorism är i princip att kostymen är grå istället för svart. Han drivs av rädsla, för att misslyckas, för att bli avskedad och för att inte dra in tillräckligt med pengar till familjen.
En antites till Tom Rath är Donald Draper, som förvisso är skapad ett halvt sekel senare. Men Mad Men utspelar sig i New York under nästan samma tid och i första säsongen finns en episod som visar vilket drama som resten av efterkrigstidens kontorsskildringar ska leva på: rebellen contra kontorsmannen. I en scen hemma hos Drapers älskarinna röker han på med några beatniks som hånar honom för hans klädsel och hans jobb med att kränga tvål och frukostflingor. Det hjälper inte de lynchade svarta i Mississippi, menar de. Av Don får de då en predikan, som osar av Camus och Sartre, om ansvaret att göra något mer av sitt liv än att dricka vin, läsa Kerouac och peka finger åt bourgoisien. Det är nämligen arbetet som gör en till människa. I sin duktighet liknar han kanske Tom Rath, men är långtifrån någon yes man.
I Mad Men får vi också gott om exempel på en annan kulturgenre, nämligen modet. Inte minst på den så kallade sekreterarlooken, som föddes under den här tiden: de smala pennkjolarna, den lilla dräkten eller jumpersetet, pumpsen och svinryggarna. Prydligt, ordningsamt och professionellt.
Från hippies till yuppies
Om man byter ut beatniks i scenen med Don Draper mot hippies eller mods så fortsätter dramaturgin även från slutet av 60-talet och framåt. Tänk musikalen Hair eller Kenta och Stoffe på Sergels Torg när de sjunger ”Små knegarna” för kontorspendlarna som hastar mot tunnelbanan i hatt och rock. Även barnens kontorsliv, skolan, skildras i Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän? (1972) som håglöst, grått och lydigt med blickarna mot läraren, med undantag från en liten flicka på sista raden som drömmande blickar ut genom fönstret. Samma dystra bild av samtiden finns i Jaques Tatis film Playtime från 1967. Här följer vi en tyst man i trenchcoat genom kontorsbyggnaderna i det nya Paris där tjänstemännen sitter intryckta i sina små kuber. Genom att överdriva den oändliga tid det tar att åka hiss till toppen och att gå rakt igenom en byggnad skickar filmen budskapet att civilisationen gått för långt och för snabbt för att världen ska vara begriplig. Mannen blir en sentida Josef K i Kafkas Processen.
Genom att överdriva den oändliga tid det tar att åka hiss till toppen och att gå rakt igenom en byggnad skickar filmen budskapet att civilisationen gått för långt och för snabbt för att världen ska vara begriplig.
Under 80-talet ska samhällskritiken och kontorsskildringarna vändas mot den nya spekulationskapitalismen. 1987 ger Tom Wolfe ut sin första roman, The Bonfire of Vanities. Den rör sig mellan olika typer av kontor, bland annat advokatkontor, och skildrar ett New York i moraliskt sönderfall, vilket kan föra tankarna till Dickens London och The Pickwick Papers. Samma år kommer Oliver Stones film Wall Street med Michael Douglas i rollen som den gränslöst girige och hänsynslöse företagsplundraren Gordon Gekko. Här syns inga trånga kontorsmoduler eller demokratiska Bürolandschaften, utan glasade hörnkontor med gröna mjuka mattor, valda av Stone för att symbolisera greenbacks, det vill säga dollarsedlar. Fyra år senare kommer Bret Easton Ellis roman American Psycho som tar satiren över girigheten och ytligheten till ren skräck. Kontorsmöbler, arbetskläder, luncher och till och med papperet i visitkorten blir föremål för fetischering.
Idag tycks allt som Wolfe, Stone och Ellis larmade om ha flyttat ända in i politiken. Det verkar i alla fall ha varit budskapet från Guggenheimmuseet när Donald Trump flyttade in i Vita huset för sin första presidentperiod och ville låna en landskapsmålning av van Gogh till sitt kontor. Museet nekade begäran och föreslog i stället Maurizio Cattelans satiriska skulptur America, en fullt fungerande toalettstol i solitt 18 karats guld. Vita huset svarade aldrig.
Från Dilbert till Kardashian
I början av 90-talet levde de flesta kontorsarbetare fortfarande ett analogt liv. Det var då som de amerikanska kontorsbåsens inofficielle hovpoet, Scott Adams, gjorde entré med sin tecknade serie Dilbert. Adams hade själv arbetat i en cubicle i sjutton år och ansåg att han visste mer om livet på ett kontor än de flesta konsulter och professorer. Att döma av succén hos och igenkänningen bland kontorsarbetare i hela västvärlden hade han nog rätt i det. Seriestripparna publicerades varje dag i morgonpressen. så att kontorsarbetarna kunde komma in med en nyutklippt stripp att sätta upp i sitt eget bås eller på kontorets anslagstavla.
1999 hade Dilbert berett marken för Office Space, Mike Judges kultfilm om den underbetalde och understimulerade programmeraren Peter. Han jobbar i ett kontorsbås under en usel och förtryckande chef som tycks ha kopierat Gordon Gekkos klädstil, men inte hans intelligens. I den kanske mest berömda av alla kontorsscener ser vi Peter och hans kolleger i ett falling down-ögonblick släpa ut kontorets skrivare på en äng för att rituellt slå sönder den med ett basebollträ. Efter det tappar Peter all ambition och börjar komma till kontoret för sent, i t-shirt och sandaler istället för skjorta och slips. Vilket leder till att två externa konsulter identifierar honom som ett chefsämne. Möjligen är det ett förebud om Mark Zuckerbergs och andra framtida techbossars syn på ledarstil. Klart är i alla fall att många kommentatorer i efterhand har hävdat att Office Space delvis kan ges äran för kontorsreformer som ståskrivbord, vilorum, saccosäckar, ta med hunden-dagar och casual Fridays.
Än mer smärtsam blir nästa milstolpe i vår kulturkanon, den brittiska mockumentären The Office av Ricky Gervais och Stephen Merchant. Den handlar om ett pappersföretag med kulturhistoriens kanske mest minnesvärde chef, den ständigt bekräftelsetörstande David Brent. Serien sändes mellan 2001 och 2002 och med två förhållandevis lyckliga julavsnitt som bonus 2003. Framgången blev så monumental att den exporterades till 80 länder och fick nationella versioner i USA, Frankrike, Tyskland, Kanada, Israel, Chile och Sverige. Serien har också förvandlat den kämpande och okände komikern Gervais till miljardär och global superkändis. En av de största framgångsfaktorerna för The Office var förstås hans chefsporträtt, en person som helt saknar självkännedom och är en ständig källa till sekundärskam hos publiken, utan att egentligen vara någon ond människa. Ett amerikanskt fan satte fingret på det i en enda mening: ”Om du aldrig någonsin känner igen dig i David Brent, då är du David Brent.”
Sju år efter att den sändes blev amerikanska The Office återigen landets mest sedda TV-serie, med stor marginal. Året var 2020. I Emmy-galan 2022 handlade alla de tre mest nominerade serierna om kontors- och arbetsliv: Succession, Severance och Hacks. Aldrig i historien har kontorsskildringar varit populärare än under pandemin. Varför? Säkerligen finns den gamla vanliga drivkraften där, att titta på ett eländigt kontor för att känna att riktigt sådär hemskt är inte mitt jobb. Men en rimligare förklaring är att de flesta faktiskt saknade sina kontor. Den kanadensiske författaren Malcolm Gladwell kommenterade fenomenet i en intervju: ”Om du bara sitter i din pyjamas med din laptop i sovrummet hela dagarna, är det verkligen det arbetsliv du vill ha?”.
Generation Zs kontorsromantiska längtan speglas i Tiktok-trender som Corporate Core och Office Siren där sexiga kontorsdräkter och AW med cocktails är stående inslag.
Några som svarar nej på Gladwells fråga är Generation Z, de yngsta på arbetsmarknaden som på grund av hem- och hybridarbetet aldrig fått chansen att känna sig riktigt hemma på något kontor. Istället har de ofta fastnat i en osäker gigtillvaro. Deras kontorsromantiska längtan speglas i Tiktok-trender som Corporate Core och Office Siren där sexiga kontorsdräkter och AW med cocktails är stående inslag. På modehusens visningar har vi sett rekvisita som kaffemuggar och passerkort och i reklamen för sitt eget underklädesmärke poserar Kim Kardashian i sekreterarglasögon framför en gammaldags stationär dator. Allt handlar om en generations längtan efter trygghet och kontroll, och det är mycket långt från Jonas ”Bredbands-Jesus” Birgerssons fleecetröjor och Mark Zuckerbergs grå t-shirts.