VERKLIGHET OCH VISIONer
När behov förändras och teknik utvecklas, omformas också staden. Allt var inte bättre förr – tvärtom öppnar omvandlingen dörrar till nya möjligheter. Gamla byggnader får nytt liv, oväntade platser kan bli mötespunkter och stadens rum kan anpassas för ett mer flexibelt och hållbart sätt att leva och arbeta.
Enligt FN förväntas cirka 68% av världens befolkning bo i städer 2050, vilket innebär att cirka 6,6 miljarder människor kommer att bo i urbana områden, jämfört med 4,4 miljarder idag. Att i gamla och nya städer skapa plats för 2,2 miljarder fler människor kräver både innovationer och storslagna visioner. Men lika mycket krävs i detaljerna. Varje litet kvarter i en stad innehåller beslut som blir avgörande för framtidens invånare och planetens välmåga. Beslut som kräver förändringsvilja, flexibilitet och omtanke.
Samtidigt som städerna kan vara problemet är de också människans hopp. Varje år dör omkring 4,2 miljoner människor i förtid på grund av städernas dåliga luft. Enligt FN står världens städer idag för 75 procent av de globala koldioxidutsläppen och eftersom befolkningen i städerna förväntas fördubblas fram till 2050 finns anledning till oro. Men, städer kan också vara det mest hållbara alternativet att leva på. Korta transporter och gemensamma byggnader håller utsläppen nere – samtidigt som de också håller innovationen uppe. Forskning från MIT har visat att människor som vistas tillsammans skapar fler idéer och bättre utveckling.
”Städer och byggnader som är rigida eller fastlåsta i sina ursprungliga designlösningar kan vara svåra att förändra när nya behov eller teknologier uppstår. För att skapa hållbara stadsmiljöer behöver vi därför tänka på hur byggnader och offentliga rum kan anpassas till framtida behov.”
Skillnaden mellan att lyckas förändra och att fastna i status quo handlar om samspelet mellan vilja, förståelse och omgivningens dynamik. De som lyckas driva igenom förändringar har ofta en tydlig vision – ett varför som inte bara motiverar dem själva utan också inspirerar andra.
”First life, then spaces, then buildings – the other way around never works.”. Citatet kommer från den danske arkitekten Jan Gehl. Han är idag 88 år och har ägnat sitt yrkesliv åt hur vi ska skapa städer som får människan att må bra. Gift med en psykolog påverkades han av hennes tankar och ägnade mycket tid genom att bara sitta på en bänk och studera människornas rörelsemönster. Hans första bok Life Between Buildings som citatet ovan är hämtat från kom ut redan 1971 och har sedan dess inspirerat åtskilliga arkitekter och stadsplanerare världen över. År 2017 firade Köpenhamn 850 år och Jan Gehl var med på listan över de 10 personer som mest har bidragit till stadens utveckling, i sällskap med bland andra Christian den IV.
GEHLS URBANA ALKEMI
Jan Gehls arbete syns i många av världens städer och förekommer i mängder av artiklar och tv-inslag. Han menar att historiskt sett har städer två typer av rum. Gatorna, som från början var upptrampade stigar, och torgen, som var utrymmet där folk samlades, utgjorde två bärande delar i staden. Enligt Jan Gehl är gatans roll förutom att kunna förflytta oss den att man ska kunna sitta, stå och titta på den – allt det banala. När gatorna inte bara är ett sätt att ta oss från A till B förvandlas de åter till något som var skapat av människor, för människor. Ett bra torg ska ha max 100 meters bredd, det vill säga ungefär så långt ögat kan se.
Under borgmästare Bloombergs tid i New York gjordes Times Square om efter Jan Gehls tankar. Ett av de mest radikala stegen var att stänga av delar av Broadway för biltrafik mellan 42nd och 47th Street. Stora delar gjordes om till promenadområden med sittplatser och öppna ytor. Som ett första test målades gatan blå och fylldes med enkla utemöbler – en simpel, provisorisk lösning som blev en oväntad succé. Olyckor med fotgängare minskade med över 40% samtidigt som antalet besökare ökade markant. 2016 blev omvandlingen permanent, och Times Square förvandlades från en trafikplats till en av världens mest besökta offentliga platser.
Jeanette Sadik-Kahn, fd chef för New York City Department of Transportation, pratar om Gehls urbana alkemi och vittnar om den positiva kraft de fick till när de gav tillbaka gatan till människorna. I New York har de även anlagt ”Copenhagen Lanes”, det vill säga cykelbanor som ligger intill trottoarerna, men som är skyddade från biltrafiken genom att bilarna står parkerade mellan cykelbanan och gatan. På så sätt skapas bättre och mer skyddade flöden. Får man också ner hastigheten på bilarna behöver de mindre utrymme och det blir även lättare att kombinera gatan med trottoarer och cykelbanor.
”WHAT YOU COUNT, YOU CARE FOR”
Gehl har alltid betonat vikten av offentliga utrymmen – gator, torg och parker – för människors sociala interaktioner och livskvalitet. Genom att noggrant mäta hur mycket människor använder dessa utrymmen argumenterar han för förbättringar som gör att fler människor kan trivas och använda dessa rum. Det kan handla om att skapa fler sittplatser, mer skugga, bättre belysning, eller att minska biltrafiken för att göra utrymmet mer tillgängligt. För Gehl handlar det inte om att mäta trafikflöde eller antalet bilar, utan om att förstå livskvalitet i stadsrummet. Data kan användas för att kartlägga hur mycket människorna faktiskt uppskattar och använder stadens offentliga miljöer, och på så sätt mäta städernas sociala och miljömässiga funktion. Att få fram information om människors interaktioner med sina omgivningar ger en djupare insikt om vad som verkligen gör en stad levande. Eller uttryckt med Jan Gehls egna ord: ”What you count, you care for”.
Statistiken blir i sin tur ett verktyg för beslutsfattande. Genom att visa på konkreta siffror och observationer av hur människor använder stadens ytor, kan det hjälpa stadsplanerare och politiker att fatta välgrundade beslut. Beslut som främjar människors behov snarare än att bara fokusera på tekniska eller trafikrelaterade aspekter av stadsutveckling.
I sin bok Cities for People som kom ut 2010 diskuterar Gehl hur byggnader och offentliga utrymmen kan formas för att vara flexibla och anpassningsbara. Det handlar om att bygga och planera städer på ett sätt som gör det möjligt att enkelt förändra och anpassa dem när samhället förändras – utan att behöva göra om stora delar av infrastrukturen eller stadsrummen.
TÄNK LÄNGRE ÄN LÅNGSIKTIGHETEN
Gehl tycker att städer ofta planeras för långsiktig hållbarhet, men att planeringen inte tar hänsyn till hur behoven förändras med tiden. Städer och byggnader som är rigida eller fastlåsta i sina ursprungliga designlösningar kan vara svåra att förändra när nya behov eller teknologier uppstår. För att skapa hållbara stadsmiljöer behöver vi därför tänka på hur byggnader och offentliga rum kan anpassas till framtida behov. Detta kan inkludera allt från att skapa byggnader som enkelt kan ändra användning – till exempel om en kontorsbyggnad kan omvandlas till bostäder när efterfrågan på bostäder ökar – till att bygga offentliga utrymmen som kan förändras över tid beroende på människors behov. En park kan till exempel göras så att den kan anpassas för olika typer av evenemang, eller aktiviteter beroende på säsong eller lokala behov.
Fördelarna är uppenbara. En flexibel stad eller byggnad är mer långsiktigt hållbar, eftersom den kan möta nya teknologier eller ändrade sociala behov utan att byggas om från grunden. Att bygga med flexibla lösningar innebär ofta att man kan utnyttja befintliga byggnader eller stadsdelar på nya sätt, vilket sparar pengar på lång sikt. Stadsmiljöerna kan växa med invånarna och deras föränderliga behov, vilket kan leda till fler möjligheter för samarbeten, möten och social interaktioner – precis det som Gehl eftersträvar.
”Det handlar om att bygga och planera städer på ett sätt som gör det möjligt att enkelt förändra och anpassa dem när samhället förändras – utan att behöva göra om stora delar av infrastrukturen eller stadsrummen.”
År 2012 tar Gehl tanken om det mänskliga djupare i dokumentärfilmen The Human Scale. När system av motorvägar, höghus och liv uppdelade i separata områden skapar städer – var träffas då människor i dessa städer? Och om de inte gör det, hur påverkar det deras lycka? Kan stadsdesignen inspirera socialt beteende istället för att motverka det? I filmen fokuserar Gehl på den mänskliga skalan – alltså hur stadsrummet kan designas för att uppmuntra till social interaktion, rörelse och högre livskvalitet för de som bor där. Han förespråkar en test-och-lär-ansats där förändringar först görs i mindre skala och genom tillfälliga lösningar – precis som vid förändringen av Times Square. Testet kan sedan utvärderas innan det implementeras i bredare skala. Sammantaget gör detta att städer kan anpassas och förbättras gradvis, utan att stora strukturella förändringar behöver göras på en gång.
Gehl har hyllats världen över, och har i sin tur hyllat Jane Jacobs, ”den humanistiska planeringens grand old lady”, för att ha öppnat hans ögon för betydelsen av mänsklig skala. ”Fifty years ago she said – go out there and see what works and what doesn’t work, and learn from reality. Look out of your windows, spend time in the streets and squares and see how people actually use spaces, learn from that, and use it.”
Jane Jacobs banbrytande verk The Death and Life of Great American Cities från 1961 utmanade den tidens tankar om stadsplanering och underströk vikten av levande, mångfunktionella stadsdelar. Idag har boken nått pensionsåldern, men är lika aktuell. I sida efter sida river och sliter Jane Jacobs i den för tiden rådande normen kring stadsplanering och stadsliv. Boken har sedan den kom ut haft stort inflytande på arkitektur och stadsplanering och ses som en hyllning till stadens komplexitet och mångfald.
Låt oss se på några exempel på städer som har förändrats utifrån Gehls och Jacobs tankar, och framförallt hur de genomförde anpassningarna.
FRÅN EN HELG TILL EN ANNAN
Filip Watteeuw, borgarrådet i belgiska Gent fick dödshot mot sig och sin familj när han ville förändra staden. Under de tre år som han kampanjade för förändring tog han emot stryk inte bara i stadshuset utan även i social media. Förändringarna klubbades ändå igenom och i det följande valet fick han fyra gånger så många röster. Själva förändringen förbereddes under tre år men genomfördes på en helg då nya skyltar satts upp, vägar stängdes av och trafikhindrande blomsterlådor ställdes ut. Det Filip Watteeuw och hans grupp gjorde var att dela in Gent i zoner som bilister inte kunde åka mellan. På så sätt minskade genomfartstrafiken som också blev en billig åtgärd för att minska trafiken i staden. Initialt ökade trafiken på ringleden men sjönk sedan tillbaka. Totalt sett handlade det inte om att försämra för biltrafiken utan att förbättra för alternativ som kollektivtrafiken och cykling. Initiativ som att öppna upp en igenlagd kanal, som länge varit dold under asfalt, skapade en lugn oas. En konsekvens av stadens agerande blev att bilägandet minskade medan bilpoolerna ökade. Som en anpassning till det nya gjordes garage om till andra ändamål, exempelvis cykelrum, butiksutrymmen eller bostadsytor. Restauranger och kaféer fick möjlighet att utöka sina uteserveringar och skyltfönster gjordes om för att bättre passa den nya stadsbilden. Antalet konkurser i staden har blivit färre och tillväxten fortsatte att vara högre än i andra delar av Flandern. Gent har också fått störst antal start-up-företag av alla städer i Belgien och som pricken över trafikljuset har Gent fått en rapport av WWF döpt till ”Gör en Gent” där även före detta biltäta städer som Birmingham och Bryssel visas upp som exempel på hur liknande modeller kan leda till förbättring.
5-MINUTERSSTADEN – DEN NYA
15-MINUTERSSTADEN
Köpenhamn har inte bara utmärkt sig som en av världens trevligaste städer. Staden har också ett ambitiöst klimatmål och satsar på att inom en snar framtid vara koldioxidneutral (det tidigare målet om 2025 är dock uppskjutet). Självklart för klimatets skull, men också för att skapa en stad att må bra i. En stadsdel under förvandling och som redan är där är nya Nordhavn – ett före detta industriområde som utgår från att du ska ha allt inom 5 minuters gångavstånd. 2008 utlystes en arkitekttävling som fick fyra vinnare, COBE Architects, Sleth, Rambøll och Polyform, och idag bor här redan 40 000 nöjda danskar. Användningen av husen, som delvis utgår från de gamla industribyggnaderna, är noga kurerad. Normalt får marknaden styra, men här har planerats för att till exempel affärerna ska ha en bra mix. Entréer har anpassats för fotgängare och cyklister, och industribyggnader har gjorts om till idrottsanläggningar, kulturella lokaler och gemensamma utrymmen. Många byggnader har fått flera syften med affärer i botten, lekpark på taket och hotell däremellan. Grönska har fått ta plats på tak och fasader för att bidra till bättre luftkvalitet och trivsel. Skeptikerna pratar om en byggd gentrifiering, medan den hyllande kören sjunger om en stadsdel byggd för mänsklig närvaro.
Stadsrummet i Nordhavn blir även en arena för träning. Den moderna stadsbon joggar, åker skateboard, simmar och längtar efter städer som går att använda. Önskan om parker som fungerar som träningsanläggningar och rekreation speglar också kravet på gröna områden som både renar luften och som kan hantera vatten vid skyfall.
”Användningen av husen, som delvis utgår från de gamla industribyggnaderna, är noga kurerad. Normalt får marknaden styra, men här har planerats för att till exempel affärerna ska ha en bra mix.”
GÖR NYTT, GÖR RÄTT?
Geografiska begränsningar, byggnader och trafikleder sätter stopp för förändringar vi skulle vilja göra. Gör om, gör rätt hörs på många håll vilket ibland är omöjligt, inte minst ekonomiskt. Men om kapital, yta och ett visst mått av megalomani finns – går det att från ingenting med grävskopans krafttag skapa myllrande folkliv? Washington, Canberra och Brasilia var alla tre en gång nybyggen – men med brasklappen att initiativet kom från statligt och ett mer socialt håll. Nu när projekten på många håll helt eller delvis drivs av privata aktörer, ofta med mer fokus på kommers, lyx och shopping än på demokrati, familjebostäder och studentlyor, finns det utrymme för viss skepsis. Samtidigt ligger de i förändringens framkant och är värda att studera. Går det att på förhand bygga bort trafikstockningar och kriminalitet och istället få fram företagande och mänsklig aktivitet? En närmare blick visar att vi hamnar mellan populärkulturens teknologiska optimism och dess varnande narrativ.
Masdar, ett företag som satsar på att vara ett av världens största inom förnybar energi har gett namn åt Masdar City. Staden belägen i Förenade Arabemiraten började byggas i februari 2008 och var ursprungligen ett samarbete mellan WWF och Förenade Arabemiratens regering. När det hela är färdigbyggt ska det vara en stad helt fri från koldioxidutsläpp, avfall och bilar. Målet är 50 000 invånare men har i dagsläget beskrivits som en ”spökstad” med få invånare och verksamheter. Vissa betraktar Masdar City som ett symboliskt projekt snarare än en praktisk modell för hållbar stadsutveckling. Liknade kritik har den kontroversiella modellstaden Songdo i Sydkorea fått. Skeptikerna pekar på att staden satt tekniken framför människorna och skapat en spökstad utan sociala kitt, medan de som lovordar Songdo gärna nämner cykelbanorna, det pneumatiska avfallshanteringssystemet och den Central Park-liknande parken på 101 hektar. Det har varit svårt att fylla stadens kapacitet, vilket har lett till frågor om projektet är ekonomiskt hållbart eller inte. Idag bor där ungefär 170 000 invånare och målet är 300 000.
TOP-DOWN GOES OVER-THE-TOP
Sedan 2000 har 120 städer byggts i världen och rykten säger att enbart Kina inom 20 år planerar att ha 400 nya städer. I nybyggnadslistans topp ligger Asien och Afrika som bygger på grund av snabb urbanisering och ekonomisk tillväxt, men också för att vara ett steg före kommande naturkatastrofer.
I sin stil påminner Masdar, Songdo och liknande projekt om klichébilden av moderna nybyggda städer. Som ett mail i inkorgen kommer också kritiken för att byggarna haft en ’top-down’-inställning för planeringen och därmed ignorerat behovet av naturlig organisk tillväxt som sker i städer. Men är man Prince Mohammed bin Salman och regerar i Saudiarabien bryr man sig kanske inte om sådana petitesser. The Line som det redan skrivits spaltmeter om ska bli en linjär stad utan bilar och vägar, ha en höjd på 500 meter över havet och vara 200 meter bred och sträcka sig genom öknen. Planerna revideras allteftersom men de första spadtagen är tagna. Ett tidigt mål var att skapa en hållbar stad för 9 miljoner invånare, där transporter sker via höghastighetståg som kan färdas genom hela staden på 20 minuter. Det har planerats för en fotbollsstadium på taket och man kan vara ganska säker på att det kommer att finnas en hel del shopping. Är man på dåligt humör säger man att den här linjära staden är en enda lång shoppinggalleria, men en annan tolkning är att det är ett hypermodernt projekt i teknikens framkant.
Frågan kvarstår: Kan vi bygga urbana miljöer från grunden som uppfyller teknologins potential, djupt rotade mänskliga behov och som kan tackla framtidens oförutsägbarhet? Svaret finns inte idag, men klart är att visionerna fortsätter att forma vår framtid. Städerna behöver tvärvetenskapliga samarbeten som balanserar kulturella, tekniska och miljömässiga perspektiv, och därigenom skapar en stad som i sin essens är både funktionell och mänsklig.
En svårighet som ständigt dyker upp är återigen människans oförutsägbarhet. Vi har alla hört om parkarkitekten som väntade med att anlägga gångvägarna tills man såg vilka genvägar folk tog. Om det är svårt att förutse en sådan enkel sak som en desire path, då inser man svårigheten med att exempelvis skapa ”third places”, det vill säga utrymmena utanför hem och jobb som främjar gemenskap, kreativitet och inkludering. Med andra ord det som skapar en stad. När ekonomiska intressen styr är det än svårare att satsa på områden som inte har några krav på konsumtion, utan som bara ska vara vackra eller vara en fotbollsplan där barn i alla åldrar kan mötas. Hur formar vi det som kan utvecklas och förbli relevant, och därmed förekomma framtida, ibland kostnadskrävande, anpassningar?
En spaning är att Jan Gehls och Jane Jacobs grundläggande tankar kommer att bli än mer viktiga i framtiden.