X

Köttberget har gått och fiskat och deras barn har tagit över chefsstolarna. Ett gäng som drogs runt på Gärdesfester och demonstrationer av idealistiska föräldrar som brydde sig mer om kosmos och klassamhälle än knattefotboll.

De hade varken internet eller mobiler att roa sig med så de fick vackert sukta efter julveckans Scooby Doo-fest på TV och dra in familjetelefonens spiralsladd i tonårsrummet när de ville chatta. Men de var tryggt inbäddade i en samhällsanda där allt skulle bli bättre och jobben komma av sig själva, bara man utbildade sig.

Så varför ha bråttom? Frihet är det bästa ting och flest tågluffar, popfestivaler och ungdomsfyllor innan vuxenlivet vinner.

Och nu sitter de där i sina hörnkontor, plikttrogna och duktiga men lite obekväma i chefskläderna, eftersom deras Converse-sneakers och ironiska Guns N’ Roses-tischor väntar hemma i garderoben. I dem ska de göra kvällens besök på någon krog som är lika het idag som en gång Hannas på Skånegatan – eller bara ”bingea” en ungdomlig TV-serie på Netflix.

Ack, dessa evigt unga nomader och relativister som Douglas Coupland döpte till Generation X.

Y

Ledningsgruppen har gått på Riche-lunch och i korridoren under sitter deras barn med en veganbowl takeaway, beredda att ta klivet upp. De som lämnade BB ungefär när Couplands roman lämnade tryckeriet. Ett gäng som curlades runt mellan träningar, temabarnkalas och interkontinentala semestrar av mammor och plastpappor som hade genomskådat politiken och allvaret.

De fick snabbt tillgång till kabelkanaler, mobiler och internet. Men de såg också ett samhälle där kriserna avlöste varandra, där allt skulle bli sämre och jobben vinnas i konkurrens med miljontals asiatiska kursettor.

Så varför vila på hanen? Ordning är det bästa ting och först till villa-vovve-volvo vinner. Thailand har de ju redan sett som barn, musik och vänner finns i mobilen och sprit och cigaretter försämrar bara chanserna i en hård värld.

Och nu står de där och stampar, redan i majoritet och redo att inta ledningsvåningen. I eftermiddag ska de kanske flexa ut vid fyra med en sojalatte, lyssna på någon nykonservativ podd och löpträna förbi den där sextiotalsvillan som speglar deras nostalgiska vurm för en tid när allt bara kunde bli bättre.

Ack, denna stressade och allvarliga men påstått lata generation vi kallar Y.

x vs y

Efterkrigstidens baby boom-generation har gått i pension. 60- och 70-talisterna har tagit över rodret, men den största gruppen på arbetsmarknaden består numera av deras barn, 80- och 90-talisterna.
Vilket som alltid betyder att ränker smids för ett nytt oidipalt fadermord. Det är alltså läge att ställa frågan: Vad vill egentligen en generation med 30-talets värderingar i huvudet och morgondagens AI-teknik i händerna? Vad betyder den för ledarskapet, för fastighetsbranschen och för Stockholm?

Man ska inte generalisera – eller?

2016 släppte Migrationsverket en internrapport om sin egen ineffektivitet. Antalet handlagda ärenden hade just sjunkit med 65% och rapporten lade skulden på en stor kull av nyanställda 80-talister. ”Myndigheten har numera de så kallade curling-föräldrarnas barnkullar i rullorna. Vi har med andra ord anställda som vant sig vid att bli skjutsade hit och dit och få allt de pekar på”, står det i rapporten. Lättja, skrytsamhet och kaffelattekultur var andra ord som förekom. De utpekade rasade och fick stöd av facket. Myndighetsledningen pudlade pliktskyldigt.

Händelsen är inte unik för vår tid. Varje generation i historien har hävdat att den efterkommande är omoralisk, lat och bortskämd. Redan Sokrates hävdade att ungdomen föraktar auktoriteter, pratar när de borde arbeta, säger emot sina föräldrar och tyranniserar sina lärare. Och varför skulle dagens föräldrageneration vara smartare än Sokrates? Men också: Varför skulle unga människor vara stöpta i samma form oavsett om de vuxit upp på en bondgård i finska Lappland eller i en förort till Mumbai?

Generaliseringar har sina problem, men också sina poänger. Åtminstone om man hanterar dem varsammare än Migrationsverket. Varje generations värderingar formas nämligen av två skeden. Dels upplevelserna i barndomen, av föräldrar och lokalsamhälle. Dels erfarenheter i tonåren och vuxenblivandet, när värderingar och livsstil formas. Allra mest formas man under det senare skedet. Omvälvande händelser under den tiden sätter starka spår som blir svåra att ändra på längre fram i livet. För dem som är födda på 80-talet kan terrordåden den 11 september 2001 vara en sådan händelse. För en äldre generation kan Palmemordet eller Berlinmurens fall vara viktigare. Men det kan också handla om mer utdragna skeenden, som kalla kriget, liberaliserings- och invandringsvågor. Skeenden som förstärks av musik, filmer, mode och andra livsstilmarkörer som hänger med livet ut.

Att 68-rörelsen satte djupa spår i dåtidens 20-åringar har blivit en självklarhet. I backspegeln inser vi enkelt att dåtidens uppkäftiga barn, vare sig de hette GW Persson eller Schyman, har haft sina poänger. Liksom de mer diplomatiska 60-talisterna, som Reinfeldt och Obama. Det gäller bara att ha det i huvudet när man tittar på sin egen tid.

Att 80-talisterna krockade med sina chefer på Migrationsverket har säkert också sina förklaringar i hur de växte upp, nämligen i ett 24/7-samhälle där man kunde göra vad man ville när man ville. Dessutom var de först med att anamma sociala medier, vilket gjorde att de fick en helt annan inställning till den egenmarknadsföring som äldre kallar skryt.

Poängen med generationsstudier är att de ger nycklar till förståelse, samexistens och förbättring av villkor, på samma sätt som exempelvis genus. Men man ska passa sig för att slå dem i huvudet på individer. Speciellt om de är ens barn eller anställda.

Generationerna i korthet

40- och 50-talisterna kallas babyboomers på grund av de kraftigt ökade barnkullarna efter andra världskriget. De växte upp i ett industrisamhälle präglat av gränslös optimism och en allt starkare välfärd. Den materiella utvecklingen gjorde att de inte behövde oroa sig för att få raketost på bordet och tak över huvudet, utan istället utvecklade postmateriella värderingar av antiauktoritärt Pippi Långstrump-snitt.

60- och 70-talister brukar buntas ihop under bokstaven X. De tyckte sig genomskåda sina världsförbättrande föräldrar och blev skeptiska relativister som tyckte att allt var tillåtet. Att göra reklam för tobak är ju ändå bara ett jobb. Punkare eller hårdrockare, javisst, men jobbet ska man sköta och sina barn skulle man bära fram till lyckade individer. De växte inte upp i samma eviga solskenskonjunktur som 40-talisterna, men det var fortfarande självklart att de bara skulle få det bättre.

80- och 90-talisterna kallas Generation Y, millennials eller Generation Ordning. Trots att de materiellt har det bättre än sina föregångare tror de att allt var bättre i folkhemmet, när anställningarna var tryggare, kriserna inte avlöste varandra och ingen ogripbar globalisering satte agendan. De postmateriella värderingarna har de kastat över ända till förmån för moralisk värdekonservatism och familjeliv. Men det som allra mest präglat dem är att de föddes rakt in i ett av mänsklighetens tre stora paradigmskiften, digitaliseringen.

Generation Y – ett försvarstal

När den nya generationen beskriver sig själv använder de ord som ansvarsfull, lojal, ambitiös, empatisk och kreativ. Många i en äldre generation beskriver dem istället som lata, bortskämda, illojala, ifrågasättande och självuppfyllda. Samtidigt finns det generationsforskare som menar att deras potential som samhällsbyggare och entreprenörer inte skådats sedan 1900-talets början.

Hur går denna sörja av oförenliga begrepp ihop? Efter en pratstund med Thomas Fürth, forskningsledare på Kairos Future klarnar bilden.

Först och främst är det på sin plats med ännu en brasklapp. Här talar vi inte om all världens unga, utan om dem som är barn av västvärldens utvecklingskurva. För exempelvis många indier och kineser ser det naturligt nog helt annorlunda ut, eftersom de aldrig sett några folkhem eller utbrott av postmateriella värderingar.

Dessutom ska man komma ihåg att generaliseringarna bara ringar in ungefär 80% av våra egna millennials. De som faller utanför består lite hårddraget av 15% högpresterande tjejer, de framtida VD:arna som lägger ägg i frysen och blir mammor vid 45. Och 5% av typen bruksortskillar som kommit hopplöst efter på både arbets- och äktenskapsmarknaden.

I övrigt kan vi tillåta oss bilden av en digital generation som aldrig behövt gå till bibliotekets uppslagsverk för att söka information, och därför blir svårt provocerad över att inte veta allt direkt. Exempelvis genom att deras chefer silar information och inte inkluderar alla.

Vi kan förstå deras fria inställning till organisationers regler och idéer utifrån en vana att använda sina sociala nätverk till att själva hitta lösningar på problem. I en värld av internetdemokrati finns auktoritet överallt, inte i titlar och hörnkontor. Ett möte behöver inte ske i ett konferensrum när hela teamet kan ses i en mobil, oavsett var i världen man är. Och en arbetsdag styrs inte som i industrisamhället av ett visst antal timmar, utan av när jobbet är gjort.

Vi kan se deras erfarenhet av finanskriser, terrorattacker och klimatförändringar som goda skäl till utvecklingspessimism, vurm för den lilla världen och socialkonservativa värderingar som moral, nykterhet, familj, lag och ordning. Få missade väl den rasande kulturdebatten hösten 2018 efter 90-talisten Greta Thurfjells artikel i DN om ”huskvinnans återkomst och konservatismens förbjudna lockelse”. Sällan har generationsklyftorna blivit så tydliga som när popfeminister ur Generation X och rödstrumpor födda på 40-talet öppnade eld samtidigt.

För vem byggde egentligen mest samhälle om vi tittar i backspegeln? Var det Generation X som genomskådade allt men inte riktigt hittade något nytt? Eller var det profeterna från 1968 som gjorde resan från högstämd idealism till egennyttig cynism? 

Vi kan också förstå Generation Y:s synbart motsägelsefulla tendens att tänka konservativt och rösta rödgrönt som en längtan tillbaka till ett folkhem med social rättvisa, framtidstro och trygghetssystem. Social bostadspolitik, någon?

Vi kanske till och med ska kosta på oss att se deras otålighet som något annat än instagrambetingat dopaminberoende. Visst stannade de tidigare generationerna längre hos sina arbetsgivare, ibland ända till guldklockan. Men i en värld av global konkurrens och allt kortare anställningsformer kan ingen längre överlåta sin karriärplanering åt HR-avdelningen. Idag ser unga jobbet mer som ett gym, en plats som ska göra dem till bättre och mer högpresterande människor. Och om så inte sker så går de vidare. Det är faktiskt motsatsen till ambitionslöshet. Men det behöver inte vara motsatsen till lojalitet.

Så kanske har de ändå delvis rätt, de som ser samhällsbyggare där andra ser lata egoister. För vem byggde egentligen mest samhälle om vi tittar i backspegeln? Var det Generation X som genomskådade allt men inte riktigt hittade något nytt? Var det profeterna från 1968 som gjorde resan från högstämd idealism till egennyttig cynism? Eller var det kanske de vi inte ens pratar om: 20- och 30-talens lågmälda diplomater och skötsamma arbetare?

En av 20-talisterna, sociologen Zygmunt Bauman, ger emellertid Generation Y något att tänka på innan de tar över samhället. I sin sista bok, Retrotopia från 2017, varnar han för tendensen att ge efter för sin pessimism till den grad att man börjar se tillbaka istället för framåt. Att mytologisera historien till något som passar ens drömmar men aldrig funnits (nyckelordet i Trumps slogan Make America Great again är ju inte ”great”, utan ”again”). Det här är ett globalt fenomen, menar Bauman, som tar sig uttryck i fundamentalism, nationalism och stamtänkande. En stridsberedd vi och dom-inställning som aldrig byggt goda samhällen.

Vägen ut är en gemenskap byggd på framtidsvisioner. En gemenskap inte bara över nationsgränser, utan också över generationsgränser.

På jobbet

På Youtube finns ett klipp där managementgurun Simon Sinek beskriver det misslyckade mötet mellan millennials och en oförstående företagskultur byggd av babyboomers och Generation X. Klippet har över 150 miljoner visningar och går i korthet ut på att de unga har fått omöjliga förutsättningar för att klara arbetslivet.

De har uppfostrats av välmenande föräldrar som gett dem medaljer för att delta, inte för att vinna. Som har tutat i dem att de kan få allt i livet de ber om, och ringt deras lärare för att få upp låga betyg. Samtidigt har 90-talisterna i sina digitala liv vant sig vid att all belöning och alla resultat kommer momentant. Och att alla andra människor har mer glamourösa, lyckade och roliga liv än jag. Det ser man ju på instagram.

Enligt Sinek blir därför mötet med företagens traditionella managementkultur ett totalt misslyckande. Ingen berömmer en, resultaten kommer inte momentant utan efter tålmodigt slit. Och ingen mamma ringer för att fixa en befordran. Skulden lägger han delvis på föräldrarna, men framförallt på företagen och deras kultur. En industrilogik där teamarbete sköts som ett löpande band, där alla gör sitt lilla men ingen ser helheten. En kvartalskapitalism där nästa bokslut är allt och medarbetarnas livsresa ett intet.

Generation Y älskar CSR-projekt. Inte som politisk aktivism à la 40-talisterna, utan mer som klassisk välgörenhet i linje med sin socialkonservativa världsbild. 

Det femton minuter långa resonemanget är givetvis hårddraget, men det ger några nycklar till förståelsen av Generation Y – och till hur företagen kan fungera ihop med dem.

Unga söker inte bara en lön som gör att de äntligen kan flytta ur tonårsrummet. De söker mening, mål och högre syfte. De är mer intresserade av Varför än Vad. Redan här anar man konflikten med Generation X som närdes av revolten mot sina allvarliga föräldrars ideologier och förnumstiga moralkakor. Att ”verkligen mena allvar” var ju något som Killinggänget drev hejdlöst med.

Generation Y älskar CSR-projekt. Inte som politisk aktivism à la 40-talisterna, utan mer som klassisk välgörenhet i linje med sin socialkonservativa världsbild.Alltså mer som värderingsmarkör än världsförändring. Därför vill de också vara personligen involverade i CSR-arbetet, eftersom det då kan bli en del av det personliga varumärket.

Det kan förvisso låta cyniskt att se CSR som en instagramvänlig företeelse, som om det handlade om en snygg maträtt. Men vad man än tycker om det så har sociala medier gjort identitet och livsstil till något större och bredare än det var i en tid då unga definierade sig med musiksmak och klädstil. Nu visar man upp hela sitt liv, allt från intressen, konsumtion och träning till värderingar, arbete och familjeliv. Och eftersom hela bilden ryms i ett instagramkonto söker man enhetlighet och konsekvens.

Den tidiga internetvanan har också gjort Y till både en kommersiell generation och en som inte låter sig luras av reklam. Man värderar inte längre varumärken utifrån vad de säger, utan vad de gör. Och vem man ska tro på avgörs i sociala medier och andra communities, så kallad peer influence. (Gissa när Blondinbella och Kenza är födda.)

På exakt samma sätt väljer man arbetsgivare. Tidigare generationer kunde sitta i en anställningsintervju och förföras av modeord och svängig konsultlingo, men nu ser man igenom snacket och letar efter grundade värderingar och sammanhang.

När anställningskontraktet är påskrivet kommer nästa konfliktpunkt, ledarrollen. Tidigare generationer har  dragit en skarp linje mellan att vara chef och kompis. Den linjen vill millennials gärna sudda ut. Där Generation X ser stringens, struktur och kompetens ser Y besserwissers. Där babyboomers frågar vad de kan göra för chefen, frågar Y vad chefen kan göra för deras utveckling.

Chefen ska inte vara en person som skickar ut order och ett halvår senare utvärderar resultatet i ett utvecklingssamtal. Hen ska vara en del av teamet, inte en boss utan en coach som hela tiden leder jobbet rätt med förslag och feedback. En PT i kompetensgymmet om man så vill.

2019 har de flesta redan smärtsamma erfarenheter av mötet mellan den typiska 60-talistchefen och Simon Sineks 90-talist. Snart får vi också veta vad som händer när den senare blir den förres chef.

 ARBETSPLATSEN – FRÅN 15 KVM TILL 13 TUM

I årtionden fattades beslut om kontorslokaler utifrån företagsledningarnas behov. Inte sällan deras möjligheter att parkera sina stora bilar några våningar under chefsstolens lädersits. Detta ändras med millenniegenerationen, inte bara för att de dominerar arbetsmarknaden numerärt, utan också för att de sitter på en allt mer affärskritisk kompetens som allt fler slåss om. Det ställer krav på både arbetsgivare och fastighetsägare.

Det senaste årtiondet har bjudit på en del utmaningar för världens kontorsmarknader. Den digitala ekonomin har vuxit med en smått otrolig hastighet. Finanskrisen ledde till vakanser och arbetsgivare har tvingats öka effektiviteten och minska kostnaderna för kontorsytan. Men generationsskiftet bjuder på minst lika stora prövningar. Och det handlar inte bara om cykelparkeringar, veganmat, fitness centers, naturligt ljus och informella umgängesytor, utan om helt nya arbets- och kommunikationsmönster.

Få människor går egentligen längre till kontoret för att själva jobbet kräver det. För att det är där skrivmaskinen och arkivet finns. När den bärbara datorn kom förändrades förutsättningarna för arbete, även om det tagit längre tid för människan att förändras. Men 90-talisterna är redan där. Med molntjänster ryms arbetsplatsen i en 13-tums laptop, och kontoret är lika mycket en plats där man umgås, äter och tränar.

En märkligt livskraftig myt är det bästa sättet att tillfredsställa dem att fylla deras arbetsplatser med skojigheter och distraktioner som får deras omtalade kreativitet att flöda.

Flexiblare arbetstider och lokaler som kombinerar effek- tivt planerade arbetsstationer med anpassningsbara mötesrum och sociala ytor – allt sådant får förstås stora konsekvenser för den underliggande strukturen, den tekniska plattformen och förvaltningen av fastigheten. Och för att en fastighetsägare ska kunna dra nytta av förändringen krävs både kapitalet, bestånden och de starkaste lägena.

It’s the technology, stupid!

Ett antal studier visar att Generation Y på ett helt nytt sätt kräver anpassning från sina arbetsgivare, snarare än att anpassa sig själva. Och enligt en märkligt livskraftig myt är det bästa sättet att tillfredsställa dem att fylla deras arbetsplatser med skojigheter och distraktioner som får deras omtalade kreativitet att flöda. Reportage efter reportage bullar upp fotbollsspel, saccosäckar, popcornmaskiner och cocktailbarer som den nya tidens talangmagneter.

Men för två år sedan publicerade Harvard Business Review en undersökning som visade att ingenting kunde vara felaktigare. I själva verket är det mest babyboomers och X:are som ser fest och lek som skäl att välja ett jobb. Kanske är det tidningsredaktörer födda på 60-talet som genom reportagen projicerar sin egen längtan på nästa generation? Eller är det kontorschefer födda på 70-talet som inreder för att slippa gå hem till familjen?

Visst vill millennials understryka sin individualitet genom inredningar som sticker ut. Som visar att de inte jobbar för ett trist företag. De har ju lämnat både industri- och tjänstesamhället bakom sig för upplevelseekonomin. Och upplevelsen är inte bara till för att imponera på utomstående. Ny forskning visar att estetiska och originella kontor också på djupet ökar förtroendet för arbetsgivaren.

Men det som verkligen intresserar millennials när de mönstrar ett nytt kontor är inte underhållningsvärdet, utan ping-värdet. Den digitala kapaciteten och de tekniska verktygen.

Dels handlar det om megabyte, dels om kommunikationsverktyg som stödjer deras behov av flexibilitet. Prylar som gör att de kan ha möten med sitt team närsomhelst varsomhelst. Nej, inte skicka mail och sms, utan prata digitalt öga mot öga. Mer än en arbetsgivare har fått se sina gamla smartphones och laptops förpassas ner i någon låda för att ersättas ur den anställdes privata och mångfalt kraftfullare maskinpark.

Och snart pratar vi inte längre om laptops, utan om AI-robotar som ordnar möten, synkar team och gör research. Teknologi som AR, VR och Internet of Things styr redan företagens utveckling och konkurrensmöjligheter. Och det är Generation Y som både skapar, förstår och använder den.

Kontorsutformning

I decennier har det öppna kontorslandskapet varit norm, inte minst i kreativa näringar. Men gång på gång har det bevisats hur dålig produktivitet modellen ger. Och vem är överraskad? Inte mycket kan bli gjort om man blir störd en gång i kvarten och det tar minst tio minuter att hitta tillbaka till koncentrationen. Följaktligen säger en majoritet att de hellre skulle jobba i eget, avskärmat utrymme – eller hemma.

Minst nöjda med kontorslandskapet är de unga. Och allra sämst är det för människor med stressymptom och psykisk ohälsa, en kategori där millennials är överrepresenterade.

Men det som verkligen intresserar millennials när de mönstrar ett nytt kontor är inte underhållningsvärdet, utan ping-värdet. Den digitala kapaciteten och de tekniska verktygen.

Svaret är inte en återgång till de gamla privata kuberna, utan aktivitetsbaserade kontor som ger både flexibilitet, socialt liv och enskildhet. En möjlighet att flytta runt mellan privata och kollektiva ytor utifrån behov. Att kunna omforma möbler och lokaler så att de ena stunden huserar den stora kundpresentationen, för att i nästa bli fem intima enheter för en eller två personer. Och framför allt att kasta ut även den mentala stämpelklockan och låta människor arbeta där de hittar kraft och koncentration. Hemma eller på kontoret, vardag eller helg, natt eller dag. Som sagt, tid och plats är inte Generation Y:s sätt att definiera arbete, det är process och resultat.

I det aktivitetsbaserade kontoret blir de privata ytorna mindre och de gemensamma större. Där regeln tidigare varit 70% personlig och 30% gemensam yta är förhållandet idag ofta det omvända. Det är en tendens som också börjar synas i boendet, nämligen i fenomenet coliving, 90-talisternas individualistiska svar på 40-talisternas hippiekollektiv.

Hälsa och ohälsa

Det är en obestridlig sanning att Generation Y slår alla tidigare generationer på fingrarna i en gren: psykisk ohälsa. Faktum är att de uppvisar dubbelt så många diagnoser som babyboomers.

Å ena sidan kan man se det som ett naturligt resultat av ekonomiska kriser under uppväxten, en skola präglad av betygshets och inträdet i ett arbetsliv med rekordstor ungdomsarbetslöshet, global konkurrens och allt snabbare krav på kompetensutveckling. (Ingen räknar längre med en linjär karriärstege, utan med en osäker vågrörelse av nystarter och pauser.) Lägg därtill Simon Sineks misslyckade föräldrastrategier och dåliga självförtroende från instagrammissbruk, allt toppat med klimatångest.

Å andra sidan har tidigare generationer hanterat svält, världskrig, pandemier, skolaga, atombomben och ett tidvis närmast obligatoriskt bruk av alkohol och narkotika. Kan det vara så att diagnoserna ökar med det materiella välståndet, att de inte hinns med när det saknas mat på bordet, men blomstrar när välmåendet blir sofistikerat? Ungefär som utbrottet av neurasteni, nervsvaghet, bland överklassens kvinnor vid sekelskiftet 1900.

Experterna tvistar om förklaringarna, men ett lika obestridligt faktum som diagnoserna är att hälsa idag har blivit en livsstil, fysisk såväl som psykisk. En livsstil som de unga förväntar sig att få utöva även på jobbet. Gröna väggar som förbättrar inomhusluften och växtbaserade luncher. Naturligt ljus i lokalerna och stressreducerande utsikt. Löparbana på taket och samtidskonst på väggarna.

Där regeln tidigare varit 70% personlig och 30% gemensam är förhållandet idag ofta det omvända.

Sommaren 2018 publicerades andra steget i en ny global byggnadsstandard, kallad WELL. Under de fyra år som gått sedan steg ett har mer än tusen byggnader uppförts helt efter standardens krav – på luftkvalitet, giftfria material, akustik, träningsmöjligheter, växtlighet och cirkadiskt ljus som stärker immunförsvaret och förbättrar sömnkvaliteten. Det här segmentet av byggsektorn beräknas omsätta 180 miljarder dollar om tre år, men det är naturligtvis bara spetsen på en bred trend.

Och ganska snart kommer förstås de där AI-robotarna att göra sitt i kampen mot stressnivåerna genom att ta över den administrativa marktjänsten på jobbet. Kopplar vi dem dessutom till självkörande bilar så slipper vi ”hell hour” med dagishämtning och middagsinköp. Mat och ungar väntar redan i bilen utanför kontoret när vi lyfter rumpan från saccosäcken.

Coworking

På världens hetaste reklambyrå runt 1990 fick varje nyanställd en t-shirt tillsammans med sitt anställningskontrakt. På bröstet stod det ”If you don’t come in Sunday, don’t come in Monday”. Förväntansfulla Generation X:are blev snabbt bekräftade i att de hittat det coolaste jobbet på planeten. Work hard, play hard. Life is for whimps!

Det är ljusår ifrån millennials värderingar, inte minst deras krav på självbestämmande och work-life balance. En vanligt förekommande uppgift är att 70% vill bli sin egen chef förr eller senare. Vissa för att det passar deras entreprenörssjälar, andra för att arbetsmarknaden tvingar dem. Oavsett vilket är coworking ett allt vanligare svar på behoven.

Coworking har funnits i ungefär tjugo år, men det var först när delningsekonomin på allvar slog igenom som fenomenet exploderade. I USA är WeWork den dominerande spelaren med en värdering på 20 miljarder dollar, i Europa har London varit motorn och förra året stod coworking för en femtedel av stans nyuthyrning.

Arbetsformen kommer inte att vara för majoriteten på många år, men liksom digitaliseringen själv har den en enorm påverkan på de traditionella kontoren. I form av planlösningar, integrerad service, flexibilitet i kontorstider – ja till och med i arbetsklädsel. Enligt en amerikansk studie minskade den formella kontorsklädseln med 40% under samma två år som coworking ökade med 30%. Något som förra året fick klädkedjan JCrew att använda WeWorks medlemmar som modeller i sina kampanjer.

I början upptogs coworking-ytorna mest av frilansare, ofta från tech-sidan och de kreativa branscherna. Idag väljer allt fler företag, stora som små, att dela kontor med andra. De små slipper hålla egen reception och de stora kompletterar sina huvudkontor med satellitkontor där de kan knyta kontakter och samarbeten som den egna borgen exkluderar. Exempelvis för marknads- och innovationsavdelningar.

Företag som Microsoft, McKinsey, Deloitte och Facebook hyr idag in hela avdelningar i flexibla coworking-kontor världen över. Andra, som Amazon i Seattle, bygger coworking-ytor i bottenvåningen till sina egna huvudkontor, öppna för alla.

I bästa fall är coworking en affärsmodell som gör både hyresgästerna och fastighetsägarna till vinnare. För de mindre hyresgästerna är friheten att snabbt växla upp och ner viktig, att komma ur kontraktet är ofta löst på en månad eller tre. För fastighetsägarna innebär det en effektivisering av yta eftersom tumregeln är sju kvadratmeter per person, jämfört med femton i ett traditionellt kontor.

Coworking i Stockholm

I vår egen stad har coworking-ytorna sjufaldigats på sju år till drygt 200 000 kvm. Det är småpotatis jämfört med San Francisco och London. Men utmaningarna är desamma här som där, vilket gör att utvecklingen fortsätter. Om vi ska fortsätta att attrahera talang utifrån och ge plats åt nya startups måste vi använda stadens begränsade ytor effektivare. Det är inte smart att vartenda företag har sitt eget pentry och sin egen reception. Eller att bygga fastigheter med sex entréer och lika många hisshallar.

När sådana utmaningar möter en generation med andra preferenser händer saker snabbt. 60-talisterna lämnade sina universitet suktande efter trainee-programmet på ABB eller Ericsson. Samma elitklick 90-talister lyssnar inte på några råd om att tålmodigt bygga sitt CV. De vill snabbt göra skillnad och bli viktiga, och därför söker de sig till startups, entreprenöriella bolag eller egenanställning. Digitaliseringen gör ju att man kan bygga världsomspännande bolag med tjugo anställda.

Kända coworking-aktörer i Stockholm är till exempel Epicenter, United Spaces, Helio, Workaround och senast jätten WeWork som flyttar in i Galleriankvarteret.

Vi träffar Helios VD, Patrik Åström, i ett av företagets åtta hus, GT30 på Grev Turegatan. En på många sätt typisk coworking-yta eftersom den innehåller alla klassiska rekvisit på central adress. Frukost och restaurang, eventytor och gym, avskilda arbetsplatser och öppna. Medlemmarna är mellan 25 och 40, det vill säga huvuddelen millennials men också X-are som lever ut sin generations eviga frihetslängtan.

Verksamheten är inte nischad på tech som Epicenters, utan rymmer allt från frilansande kreatörer och fåmansföretag i matbranschen till investment bankers och en advokatbyrå med femtio anställda. Den senare är ett bra exempel på det snabbast växande coworking-segmentet i Stockholm: mellanstora företag som inte vill lägga kraft på eget kontor och egna backoffice-funktioner.

Men oavsett företagets storlek ställer alla blivande medlemmar exakt samma fråga vid första mötet: ”Vilka andra sitter här?” Nätverkandet är huvudvärdet, och därför blir coworking-företagets kanske viktigaste uppgift att skapa naturliga och spontana möten mellan sina medlemmmar. Vid kaffemaskinen eller vid gemensamma föreläsningar och event.

GT30 har också förändrat ett kvarter som tidigare var ganska dött, trots sitt centrala läge. En bra coworking-yta där människor jobbar, tränar och umgås från gryning till natt skapar flöden, liv och förutsättningar för andra verksamheter. Just den effekten blir ännu tydligare när coworking nu också flyttar utanför innerstan, till förorter längs tunnelbanenätet som byggs om för att bli mer levande, trygga och stadsmässiga dygnet runt. Enligt många ser vi en återuppståndelse för Sven Markelius gamla ABC-stad från 50-talet.

Andra trender som bubblar inom svensk coworking är specialisering och polarisering. Ett exempel på det förra skulle kunna vara små biotech-bolag som sätter sig i samma fastighet och delar laboratorium. Polariseringen handlar istället om graden av lyx och servicenivå. Förmodligen kommer vi å ena sidan att se fler initiativ i stil med Berlins tidiga coworking-ytor. Punkigare, billigare, ungdomligare och mer kollektivistiska i driften. I den motsatta änden ser vi säkert en ännu mer uppskruvad nivå av lyx och service i takt med att stora och lönsamma företag följer exemplet från McKinsey och Facebook.

STOCKHOLM – EN Y-MAGNET MED TVÅ POLER

Enligt KPMG International är 90% av världens ekonomistudenter beredda att emigrera för rätt jobb. 80% förväntar sig till och med att bo i tre till sex länder under sin karriär. Och den som har talang kan välja och vraka. New York, San Francisco, Hongkong, Shanghai, London, Berlin… Så varför skulle de bästa utsätta sig för en kall liten håla på 59:e breddgraden?

”Du måste förstå vilken mörk och provinsiell stad Stockholm var då. Bokstavligen, det fanns ingen belysning någonstans.” Så har 60-talisten Jonas Gardell beskrivit sin ungdoms Stockholm anno 1981.

Låt oss jämföra det med några utlåtanden om dagens huvudstad: ”Best country in the world for doing business” (Forbes 2017). ”Number 1 in Europe” (European Innovation Scoreboard 2016). ”The fourth best startup eco system in the world” (Spark Lab’s Group 2017).

Vad hände egentligen mellan 1981 och 2019? Och hur ska vi fortsätta hävda oss? Vi ställde frågan till en som måste besvara den varje dag, Anna Gissler, VD på Stockholm Business Region.

Ska man peka på en enda avgörande punkt i historien så måste det bli 1994 när Stockholms stad i brett samförstånd över blockgränserna bildade AB Stokab. Deras uppgift var att göra Stockholm till en uppkopplad stad. Ett nät av svart fiber skulle ge internetdemokrati åt alla, företag såväl som privatpersoner. Idag sträcker sig världens största öppna fibernät från Norrtälje till Nynäshamn med kabel som motsvarar 35 varv runt jorden. I innerstaden är i princip hundra procent av fastigheterna uppkopplade, vilket betyder att man kan jobba varsomhelst.

Deras uppgift var att göra Stockholm till en uppkopplad stad. Ett nät av svart fiber skulle ge internetdemokrati åt alla.

Genom att vara en neutral aktör kunde Stokab säkra konkurrens, mångfald och valfrihet i Stockholms IT- infrastruktur. Samtidigt satsade svenska staten en miljard kronor på dator- och internetpenetration i hela landet.

Resultatet blev att många skolor köpte in datorer just 1994. Idag är 67% av alla tvååringar i Sverige internet- användare. Vi har också Europas högsta penetration av smartphones. Den genomsnittliga internethastigheten är 22,5 megabit per sekund, vilket är sexton procent bättre än USA.

Att detta är en konkurrensfördel i en generation som alltid frågar efter ping-värde säger sig självt. Att deras starka preferenser för hälsa och ordning ger oss trumf på hand är också självklart. Ett välordnat samhälle som lagar trasiga gator, där trängseln inte är lika svår som i större metropoler, där luften är ren, gatorna trygga och upplysta och vattnet går att bada i.

Så vilka är då våra främsta konkurrenter i kampen om talang? Hittills har startup-klustren i London, Berlin, Amsterdam och Helsingfors varit svåra medtävlare.

London tappar förvisso mark på grund av Brexit, men tävlar fortfarande på en helt egen nivå. På senare år har emellertid de nordeuropeiska klustren börjat samarbeta för att stå starkare mot exempelvis New York, Hongkong och Shanghai. Städer och privata aktörer går ihop för att skapa coworking-samarbeten och mötesplatser som gör medlemmarna till rörliga invånare i Nordeuropa snarare än en enskild stad.

Mer av den attraherande polen

Satsningen på Stokab gav uppenbarligen Stockholms stad blodad tand. För fem år sedan startade ett stort marknadsföringsprojekt för att fortsätta bygga bilden av Stockholm som tech- och startupstad. Hashtagen #sthlmtech började synas i sociala medier världen över, liksom sajten Move to Stockholm. Man inrättade samtidigt det årliga eventet Stockholm Tech Fest där entreprenörer, riskkapitalister och medieinvesterare kan träffas, liksom det månatliga Stockholm Tech Meet-up.

Faktum är att Stockholm nu hamnar på fjärde plats i rankningen av världens bästa ekosystem för startups. Självklart har stadens enhörningar – Spotify, Klarna, Mojang, Skype, iZettle och King – en avgörande betydelse i den utvecklingen. Och omvänt har Stockholms extrema öppenhet för nya idéer varit avgörande när vi blivit världens näst största producent av enhörningar, alltså företag som värderas till minst en miljard dollar. Slagna bara av Silicon Valley.

Som rent fysiska insatser måste man också nämna de kompetenskluster som skapats i samverkan mellan stad, fastighetsägare, techföretag och högskolor. Ibland har de planerats av nischade coworking-aktörer som Epicenter, ibland har de vuxit ur startups som i jakt på låga och flexibla hyror fått rivningskontrakt i till exempel Swedbanks gamla huvudkontor och KPMG-huset vid Sheraton. Sedan har även de större företagen börjat söka sig till hubbarna i jakt på nya samarbeten. Ett exempel är Microsoft som delvis flyttat från Akalla till Gallerian. På samma sätt har stora industriföretag som Sandvik och Assa Abloy sökt sig till KTH för att komma närmare innovation och talang.

Stockholm hamnar på fjärde plats i rankningen av världens bästa ekosystem för startups. Självklart har stadens enhörningar – Spotify, Klarna, Mojang, Skype, iZettle och King – en avgörande betydelse i den utvecklingen.

Men affärslivets ekosystem är inte allt i en människas tillvaro. Speciellt inte i en generation som värderar den lilla världen så högt som Y. I det privata livet skulle man kunna tro att våra höga inkomstskatter skapar en barriär för inflyttning av internationell talang. Så är dock inte fallet. Istället ser de flesta unga, speciellt de med familj, vår välfärd som ett tungt vägande skäl att flytta hit. Inte minst föräldraförmåner, fri utbildning och billig barnomsorg.

Särskilt viktigt har det blivit för kvinnor som värderar Stockholm och Sverige ur ett jämställdhetsperspektiv. 480 dagar betald föräldraledighet, varav två månader öronmärkta för pappan, är ett argument som exempelvis Spotify använder i sin globala talangjakt. Fem veckors semester är ett annat, även om många amerikaner vägrar tro att vi faktiskt tar ut så mycket. Dagisavgifter är ett tredje, eftersom de gör att båda föräldrarna kan jobba heltid utan att förskolan slukar en av lönerna, som ofta är fallet i exempelvis London.

En färsk rapport visar att 93% av Europas samlade riskkapital under 2018 gick till team bestående av enbart män – och att nästan hälften av kvinnorna i techsektorn upplevt diskriminering. Mot den bakgrunden ser man lätt varför europeisk kvinnlig talang attraheras av Stockholm – för att inte tala om indisk, idag den största gruppen inflyttade i stadens techsektor. Det senaste är Stockholms stads initiativ ”A Woman’s Place” där över hundra företag samlats under gemensam flagg för att deklarera sitt engagemang för jämställdhet.

Den repellerande polen 1

Innovation, jämställdhet, politisk stabilitet, öppenhet och ekonomisk tillväxt i all ära, men den som inte hittar tak över huvudet lär aldrig bli stockholmare. Tillgången på lediga lokaler och bostäder, en gång grunden till Berlins position som kreativ hubb, har blivit Stockholms största problem.

En av Europas snabbast växande städer upplever därför sin största brist på arbetskraft på tio år, trots alla tjusiga positioner i rankningarna. 640.000 personer står i bostadskö och Boverket spår samtidigt att byggandet kommer minska drastiskt de närmaste åren. Till våra 90.000 studenter finns bara 17.000 studentbostäder.

I slutet av förra året beställde Stockholms Handelskammare en rapport om vad detta betyder för ekonomin och demografin i regionen. Domen blev att den ickefungerande bostadsmarknaden kostar oss 36 miljarder kronor årligen i utebliven tillväxt. 100 miljoner per dag. Och då ingår varken de värden som Sverige förlorar när landets tillväxtmotor hackar – eller de som skulle förloras om våra enhörningar tröttnar och flyttar sina huvudkontor. Vilket de börjat hota med.

Det senaste är Stockholms stads initiativ ’’A Woman’s Place’’ där över hundra företag samlats under gemensam flagg för att deklarera sitt engagemang för jämställdhet.

Bostadsmörkret är tämligen kompakt. Men det finns små ljusglimtar som skulle kunna växa i styrka.

En sådan är Generation Y:s dragning åt familjebildning och villaliv. Det är en chans för dagens kranskommuner att börja blomstra. Inte bara orter som Strängnäs och Järna i förhållande till Stockholm, utan också Aneby som framtida förort till Jönköping. Boendemiljön kommer att vara styrande för millennials, vilket blir tydligare ju äldre de blir. Det kommer inte handla om någon ny gröna vågen där alla ska bo på landet, utan om växande stads- regioner. Ett nytt hopp för mellanstora städer och urban landsort alltså.

En annan ljuspunkt är de initiativ som tas i bromsspåren på marknaden för nyproducerade bostadsrätter.

Coworking-företag satsar exempelvis på att konvertera bostadsrättsföreningar till företagsbostäder med bilpool. Liksom att långtidshyra svårsålda projekt i centrala stan. Det här är förmodligen en växande trend. Inte bara på grund av de svenska hyresregleringarna, utan för att människors mobilitet gör det opraktiskt att äga bostäder, bilar och kontor. Korta, flexibla kontrakt är kärnan i modellen, och det återstår att se om fastighetsägarna eller coworking-företagen bäst paketerar koncepten.

För en tredje modell står coliving-kollektivet K9 på Östermalm. Trettio rum och fem kök i en sekelskiftesfastighet som hyser 24 nationaliteter, mest folk från tech-startups. Vissa rum är bara fem kvadratmeter stora, men de gemensamma ytorna är desto mer generösa. I London är det här redan en vanlig boendeform på grund av hyresnivåerna.

I Stockholm gör man det lika mycket för att hitta gemenskap i en reserverad och extremindividualistisk kultur.

Det känns förstås frestande att dra paralleller till 40-talisternas linsgrytedoftande kollektiv. Men faktum är att dagens coliving har mer gemensamt med medeltidens boenden, där man ständigt flyttade mellan olika kollektivhus beroende på var man arbetade.

K9 planerar som nästa steg en coliving-by nära naturen där medlemmarna kan bo i stuga och dela ett större gemensamt hus. Givetvis på pendlingsavstånd från stan.

Små ljusglimtar som sagt. För en offensiv bostadspolitik tycks många år och förlorade tillväxtmiljarder bort.

Den repellerande polen 2

Stockholms vanligaste yrke är programmerare. Nästan var femte stockholmare går varje dag till jobbet för att knacka kod, men stadens hunger efter fler är oändlig. Liksom Europas. Idag saknas närmare en miljon kodare i EU. Och de allra flesta kommer från andra världsdelar, inte minst Asien.

Hösten 2017 blev en av dem massmedial kändis, vilket inte hör till vanligheterna i branschen. Stjärnprogrammeraren Taayab Shabab hade kommit till Stockholm från Pakistan fyra år tidigare, etablerat sig och lärt sig älska stan. Men 2017 upptäckte Migrationsverket att hans första arbetsgivare inte betalat tjänstepension från första dagen. Resultat: avslag på ansökan om förlängt arbets- och uppehållstillstånd. Tayyab gav till slut upp och flyttade motvilligt till Berlin.

Mindre känt men lika typiskt var den egyptiske stjärnan som efter en lång rekryteringsprocess skulle flygas till Stockholm för en sista intervju och avtalsskrivning. Men det svenska techbolaget fick beskedet att svenska ambassaden hade avslagit hans visumansökan. Med hänvisning till risken att han skulle gå under jorden och bli illegal invandrare.

Sedan dess har de mest extrema regelverken ändrats och flyktingkrisen mojnat. Sedan i höstas arbetar Migrationsverket med vissa undantag för teknikbolag, men många vittnar om fortsatt stora problem. Handläggningstiderna är fortfarande långa, och byte av jobb i Sverige är problematiskt eftersom arbetstillståndet är kopplat till arbetsgivaren.

Sverige är dock långt ifrån ensamt om krånglig migrationsbyråkrati. Inom OECD ligger vi faktiskt i den bättre kvartilen. Men om vi ska stå oss i konkurrensen med Europa och världen behövs fler idéer, reformer och samarbeten. Närmast återstår att se vad januariavtalets avreglering av hyrorna i nyproduktion kan betyda.