Axfast

Bronze Pour XXVI är en fristående del i skulptursviten Bronze Pur (Køge Harbour). Serien förenar ytterligheterna: det avsiktliga och det slumpmässiga, det traditionella och det konceptuella, det materiella och det immateriella. Verket skapades av den danska konstnärs-gruppen A Kassen, som använde sig av det klassiska skulpturmaterialet, brons, på ett modernt sätt. Deras konstnärliga process bestod dock av flera komplexa steg.

Själva formerna uppstod under ett ögonblick i hamnen i Køge, den lilla danska staden på Själland, 4 mil söder om Köpenhamn. A Kassen anlitade ett specialiserat bronsgjuteri. Smällt brons, uppvärmd till +1000° C, hälldes i det kalla hamnvattnet. Allmänheten bjöds in för att beskåda förloppet som blev en konstnärlig performance.

Temperaturskillnaden fick den flytande bronsen att omedelbart stelna i det kalla vattnet. Av ett hundratals slumpmässigt formade bronsstycken valdes sex. I nästa steg blev dem 3D-scannade och förstorade som modeller för de bronsskulpturer som beställdes av KØS, Musuem of Art in Public Spaces i Køge.

De mjuka, oregelbundna och distinkta formerna, som kan tolkas som en poetisk hyllning till slumpen, anknyter till den abstrakta konsten från början av 1900-talet. Bronze Pour är samtidigt ett vackert avtryck av hamnvattnet och den förbipasserande tiden.

Om konstnärerna

Konstnärsgruppen A Kassen bildades 2004 av Christian Bretton-Meyer (f. 1976), Morten Steen Hebsgaard (f. 1977), Søren Petersen (f. 1977) och Tommy Petersen (f. 1975). Konstnärerna träffades när de studerade vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn. A Kassen skapar gärna platsspecifika installationer och skulpturer med kopplingar till konkreta miljöer. Konstnärsgruppen har skapat flera offentliga gestaltningar och haft separatutställningar på National Gallery of Island i Reykjavik, Galleri Nicolai Wallner, Sorø Kunstmuseum, KØS Musuem of Art in Public Spaces i Køge, Danmark m.fl. 

Europas äldsta porslinsmanufaktur grundades i Meissen i början av 1700-talet. Meissensporslinets glanstid sammanföll med rokokon, den konststil där S-kurvan, den eleganta böjda linjen, uppfattades som den mest fulländade formen. De delikata små skulpturerna var prydnadssaker.

Detta är den historiska bakgrunden till keramikern Alexander Talléns utsökta konst. Han både följer och trotsar traditionen på en och samma gång. Till skillnad från den ursprungliga massproduktionen är varje verk som Tallén skapar helt unikt. Han uppgraderar ett skickligt hantverk till en tankeväckande, suggestiv konst.

Tallén använder ofta sig själv som motiv och skapar fyndiga självporträtt med mycket humor på ytan och en djup existentiell underton i botten. Ibland, som i detta fall, är han utklädd till djur och driver med den gamla, sedelärande fabeltraditionen. I formen refererar han till klassiska porslinsfigurer. I innehållet speglar han vår samtid: jakten efter bekräftelse, hipsterkulturens självupptagenhet och uttjänta sociala mönster. Det drömska förvandlas till det samhällskritiska, det sagolika blir den krassa verkligheten.

Om konstnären

Alexander Tallén (f. 1988) utbildades vid Nyckelvisskolan, Leksands folkhögskola och på Konstfack i Stockholm. Tallén har ställt ut på Thielska Galleriet, Göteborgs Konstmuseum, Eskilstuna Konstmuseum, European Ceramic Context på Borholm och på Stene Projects Gallery i Stockholm. Hans verk finns på Nationalmuseum, Röhsska Museet, Göteborgs Konstmuseum med flera. 2019 tilldelades Tallén stipendiet Unga konsthantverkare. 

Från det herrskrädderi som en gång låg på första våningen lånar verket sina grundformer med tygrullen och kostymens utklippta mönsterdelar och det återvunna ärgade koppartaket är själva materialet.

Verket hämtar sitt stoff ur husets minne och de människor som rör sig i huset, skapar och formar nya tankar, saker och tjänster.

Som en kostym i tillblivelse, eller upplösning, dansar delarna längs entréns väggar, på väg att bli till något nytt eller upplösas. Genom de gemensamma kunskaperna från plåtslageri och skrädderi möts byggkroppen och människokroppen i entrén.

Om konstnärerna

Bella Rune (f 1971) i Stockholm, arbetar i gränslandet mellan skulptur, textil och installation. Hon är utbildad vid Chelsea College of Art i London och Beckmans i Stockholm och var mellan 2012 och 2021 professor i textil konst vid Konstfack. Rune har ställt ut både i Sverige och internationellt och finns representerad i samlingar som Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum och Malmö konstmuseum.

Jonas Nobel (f 1970) i Uppsala, är konstnär och formgivare med en praktik som rör sig mellan konst, design och arkitektur. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Umeå och har även studerat estetik vid Uppsala universitet. Som en av grundarna till konstnärskollektivet Uglycute har Nobel deltagit i en rad svenska och internationella utställningar. Hans verk finns bland annat i samlingarna på Nationalmuseum, Moderna Museet och Magasin III.

Cajsa von Zeipels överdimensionerade skulpturer är motsatsen till de små, subtila gesternas konst. Hon har format ett porträttgalleri där allt är bokstavligt stort och åtminstone till synes kaxigt och fräckt. I det realistiska formspråket finns naturliga kopplingar till de klassiska skulpturerna, som vanligtvis glorifierar manliga heroer. Cajsa von Zeipel utmanar dock denna tradition genom att ge plats åt unga kvinnor som hävdar sig själva. I nästan 10 år har hennes monumentala skulpturer förbryllat, imponerat och ibland provocerat. Unga individer har gestaltats som frustrerade, nonchalanta och arga. Deras tuffa kläder och självmedvetna poser tycks samtidigt vara förklädnader som signalerar styrka medan de döljer villrådighet. Under ytan pågår det urgamla dramat kring vem man är och vem man vill vara? En i mängden eller någon som sticker ut? De noggrann utformade, figurativa verken är ett manifest för ett frenetiskt identitetssökande.

Om konstnären

Cajsa von Zeipel (f. 1983) utbildades vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm mellan 2005–2010 och på Städelschule i Frankfurt 200 – 2009. Hennes verk Pretty Vacant (2012) är placerat vid ingången till Mood gallerian i Stockholm. Cajsa von Zeipel är bosatt i New York och ställer regelbundet ut i Sverige och utomlands. För sin kritiskt observanta blick, ständigt riktad mot vår samtid, tilldelades hon stipendium för 2012 från Stena A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Var går gränsen mellan konstverket och rummet? Det finns varken ramar eller socklar som skulle kunna hjälpa till att dra en skiljelinje här. Tre stora skulpturer i djärva neonfärger svävar fritt och förvandlar interiören till en konstmonter. De förbipasserande tvingas att runda objekten. Deras kroppar och rörelser blir inflätade i verken. Här finns varken fram- eller baksida, varken upp eller ner bortsett från det som bestäms av gravitationskraften. De runda, slutna formerna kontrasterar mot de brustna och avlånga. Allt är strävan efter en lekfull reduktion och en geometrisk klarhet.

”What you see is what you see!”, utropade den amerikanske konstnären Frank Stella på 1960-talet. Konsten handlar inte om något annat än om sig själv, menade han och hans anhängare. I denna anda skapar också norskan Camilla Løw. Hennes verk bekräftar konstens absolut viktigaste uppgift: rätten att finnas till och att vara ansvarslöst vacker.

Om konstnären

Camilla Løw (f. 1976 i Norge) utbildades vid Glasgow School of Art, BA (Hons) Fine Art (1998–2001) och Asker Kunstsfagkole (1996–1998). Hon bor och arbetar i Oslo. Løw är känd för sina minimalistiska skulpturer i avskalade, geometriska former, där det komplexa finns i det enkla. 

En gul och en kopparfärgad svärm svävar runt de klotformade taklamporna, som om en flock insekter vaknat och plötsligt lyfte. Eller är det intrasslade mikroorganismer under mikroskopets allseende lins? Flykt till fantasins rike finns snubblande nära när Christian Partos skapar sina referensrika, men alltid mer abstrakta än föreställande verk. Han är känd för kluriga gestaltningar där visuell poesi uppstår med hjälp av avancerade tekniker. Teknologierna är dock inget självändamål. De erövras i konstens tjänst och för att väcka nya själsklanger hos betraktaren. Hans verk trivs i offentliga miljöer som förvandlas medan konsten vistas där.

Svärm är två autonoma verk som speciellt skapades för trapphallarna i ett av Stockholms första större industrikvarter från 1800-talets slut. I en seren symbios mellan det industriella materialet och den organiska formen skapar skuggorna fresker på väggarna. Ingenting är fixerat och stelnat här. Allt rör sig mellan tillblivelse och upplösning. Något magiskt pågår bara ett steg från gatan. 

Om konstnären

Christian Partos (f.1958) utbildades bl. a. på Konstfacks skulpturlinje (1983–88). Partos verk finns representerade på Moderna Museet i Stockholm. 2001 fick han Beckers Konstnärsstipendium och 2015 tilldelades han Moderna Museets Vänners Skulpturpris.  

Christine Ödlunds konst bygger på korsbefruktningar. Hon har bland annat inspirerats av de karismatiska teosoferna Helena Blavatsky och Annie Besant och deras esoteriska läror med dragningen till det ockulta.

Natur och kultur, fysik och metafysik ingår ofta en allians i Christine Ödlunds komplexa skapande. I hennes formspråk rämnar traditionella föreställningar om högt och lågt. Ett sinnesintryck fångas upp och tolkas genom andra sinnen. Verken pendlar mellan stora och intima format, där figurativa och abstrakt element flätas samman.

Lyran och Draken bottnar i konstnärens intresse för vetenskap och astrologi, nya rön och gamla sägner. Här gestaltas Vintergatan och zodiaken (djurkretsen) med solens, månens och de olika planeternas banor över stjärnhimlen. Med en mjuk färgpalett, där svärtan och metalliska toner utgör huvudackorder, skapar Ödlund vackra kompositioner som sätter fantasin i gång.

Genom bildspråket påminns vi både om vetenskapliga planscher och alkemiska formler. Verken är en hyllning till universum som helhet, där varje slut inbegriper en början. Cirkeln sluts samman. Livets mysterium fortsätter.

Om konstnären

Christine Ödlund, född 1963, studerade fotografi på Konstfack (1992–1995) och videokonst vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (1995–1996). Därefter utbildades hon i komposition på Elektronmusikstudion EMS. Hennes första separatutställning ägde rum på galleri Ynglingagatan 1, Stockholm, 1995. Hon ställer regelbundet ut på gallerier och museer, samt medverkar i musik- och filmfestivaler i Sverige och internationellt. 

Christine Ödlunds konst bygger på korsbefruktningar. Ljud och bild, natur och kultur, fysik och metafysik ingår ofta en allians i hennes komplexa installationer. Vetenskap och skrönor, nya rön och folksägner sammanflätas på likvärdiga villkor och bildar ett finmaskigt nät. I formspråket rämnar traditionella föreställningar om högt och lågt. Ett sinnesintryck fångas upp och tolkas genom andra sinnen. Allting ingår i livets outgrundliga mysterium.

Målningen Walden är inspirerad av amerikanen Henry David Thoreaus (1817–1862) litterära mästerverk Skogsliv vid Walden (1854). År 1845 byggde Thoreau en stuga vid Walden Pond i Massachusetts, där han i drygt två år levde nära naturen och så gott som utan kontakter med civilisationen. Med ett känsligt handlag fångar Christine Ödlund Thoreaus idé om vildmarken som motmedlet mot industrisamhällets giftutsläpp och habegär. Den skimrande, närmast sagolika topografin avbildas med florstunna färgskikt och beskyddas av fyra bladansikten – en arkitektonisk detalj, vanlig i medeltida kyrkor. Målningen förkroppsligar bl.a. den romantiska föreställningen om en skogskatedral, där träden förbinder himmel och jord. Ljuset letar sig mellan stammarna som liknar smäckra, gotiska pelare, som himlavalvet vilar på.

Om konstnären

Christine Ödlund (f. 1963) studerade fotografi på Konstfack (1992–1995) och videokonst vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (1995–1996). Därefter utbildades hon i komposition på Elektronmusikstudion EMS. Hennes första separatutställning ägde rum på galleri Ynglingagatan 1, Stockholm, 1995. Hon ställer regelbundet ut på gallerier och museer, samt medverkar i musik- och filmfestivaler i Sverige och internationellt. 2008 gav hon ut sin första fullängdsskiva Phenomena med elektroakustisk musik och under hösten 2016 släppte hon ett nytt soloalbum. 

Utgångspunkten för Elin Odentias måleri är den abstrakta konstens tradition. Hennes målningar är slutna som visuella gåtor utan självklara ingångar. De till synes enkla, reducerade formerna är sprungna som nödvändighet ur konstnärens inre behov. ”Att skapa är att inte veta och våga att stanna i denna osäkerhet,” berättar Elin Odentia. Skapandeprocessen är långsam och omsorgsfull. Den tar sin början i spontana skisser som gradvis stramas åt och förvandlas till objekt med fasta konturer.

Det karaktäristiska bildspråket präglas av koncentrationen kring komposition, ljus och yta, där det eteriska och det stringenta går hand i hand. Färgerna blandas extremt noggrant till den perfekta nyansen. Penselföringen är närmast osynlig, vilket förstärker måleriets eleganta, nästan immateriella karaktär.

Trots den tekniska precisionen förblir färgerna levande. De vibrerar lätt i bildrummet och förändras i mötet med den omgivande arkitekturen utanför konstverkens ramar. Det är ett måleri som hävdar konstens egenvärde. Genom konsekvent reduktion rör det sig mot det absoluta – inte genom anspråk, utan genom återhållsamhet.

Om konstnären 

Elin Odentia, född 1990 i Ödsmål, är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan och Konstfack i Stockholm. Hon har haft en rad utställningar på museer och gallerier i Sverige. Odentias verk ingår i flera framstående konstsamlingar, däribland Statens konstråds, Stockholms stads och Uppsala konstmuseums.

EvaMarie Lindahls konst handlar om mekanismerna bakom västvärldens historieskrivning. Hon blottlägger hur olika, inte sällan felaktiga men desto mer seglivade föreställningar, reproduceras om och om igen i vår kultur.

Frågorna gäller kolonialism, slaveri och människans anspråk på att dominera över djur. Den monumentala teckningen Isaac van Amburgh and His Animals är en kritisk parafras av en oljemålning från 1839. Det ursprungliga verket beställdes av drottning Victoria av Storbritannien (1819–1901) och skapades av den brittiske djurmålaren, Sir Edwin Landseer (1802–1873).

Målningen föreställde lejontämjaren Isaac van Amburgh, som blev känd för sina spektakulära uppvisningar av vilda djur, men också för sina brutala dressyrmetoder. Djuren piskades bokstavligt talat till underkastelse. EvaMarie Lindahls syfte är att fånga djurens upplevelse av människans grymhet. Hennes tidskrävande arbetsprocess inbegriper en källkritisk forskning. Hon avbildar djuren i naturlig storlek för att återupprätta deras värdighet och väljer blyertstekniken för att markera ett avståndstagande från färger, penslar och andra konstnärliga material som innehåller animalier.

Om konstnären

EvaMarie Lindahl (f. 1976) utbildades bl.a. på Umeå Konsthögskola (2003–2005) och på Malmö Konsthögskola (2005–2008), där hon tog en magisterexamen i fri konst. Hon har haft separatutställningar på Stene Projects i Stockholm, Galleri Arnstedt i Östra Karup och Galleri Ping Pong i Malmö och deltagit i grupputställningar på Ystad konstmuseum, Uppsala konstmuseum, Malmö Konsthall och Bonniers Konsthall, Stockholm.

Fredrik Söderbergs måleri myllrar av detaljer som sluter samma i en storslagen helhet. Referenserna kommer från antiken och bibliska berättelser, men även från andra som fascinerats av linjen och mörkret: Albrecht Dürer, William Blake och den medeltidsinspirerade William Morris.

Målningarna i nischerna på Grev Turegatan är till synes varandras motsatser. Det folktomma Rom anspelar på den eviga staden och är inspirerat av Sir John Soanes (1753–1837) egensinniga teckningar. Celestial virvlar istället av både kända och gåtfulla gestalter, som har samlats i en karnevalisk stämning när alla är välkomna och allt är tillåtet. Inuti livet rasar dock döden. Liemannen och timglaset varslar om förgängligheten.

Med hänvisningar till det ockulta och esoteriska, till alkemin och astrologin skapar Söderberg vindlande kompositioner. Ena gången är de strama och precisa som tibetansk mandala eller arkitektoniska ritningar. Andra gången är de en kakofoni av färger, former, symboler och röster. Allt genomsyras av mysticism. I den fina ornamentiken, bladsilvret, guldet och färgbanden möts det figurativa och det abstrakta, materia och ande.

Om konstnären

Fredrik Söderberg (f. 1972) utbildades vid Konstfack och Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Han är känd för sina detalj- och färgrika akvareller på papper i stora format. Söderberg har haft en rad separatutställningar i Sverige och utomlands. Hans verk finns bl.a. representerade på Moderna Museet i Stockholm. 

Hans konst pendlar mellan ytterligheterna. Fredrik Wretman skapar storskaliga installationer med monumentala, offentliga verk, gärna i samspel med naturliga eller konstgjorda vattenspeglar. Samtidigt trivs han med oansenliga, nästan intima format. Även de små bronsskulpturerna snuddar vid helt skilda traditioner. Å ena sidan påminner de om klassicismen och dess förebilder i den grekiska och romerska antiken. Å andra sidan tycks de vara sprungna ur surrealismens djärva temperament, där reglerna avfärdas medan drömmen, fantasin och slumpen är skapandets treväxlade motor. De gåtfulla formerna har knådats fram av ett par händer som fick arbeta utan censur, kanske rentav på det undermedvetnas diktamen. Det groteska är här ömsint för ögat. Fantasifigurerna har rivits ur gjutformen och fått leva vidare utan någon omsorgsfull efterbehandling som skulle förädla deras grova yttre. Att formen var av vax och förstördes efter en enda gjutning gör dem till unika objekt som bär sina skavanker som födelsedagsmärken.

Om konstnären

Fredrik Wretman (f. 1953) är son till restaurangprofilen Tore Wretman och skådespelerskan Meg Westergren. Han utbildades vid Gerlesborgsskolan (1972–1975) och Kungliga Konsthögskolan (1980–1985). Han har varit lärare på Kungliga Konsthögskolan och på Konstfack i Stockholm. Wretman ställer kontinuerligt ut både i Sverige och utomlands och är känd för en rad offentliga konstnärliga gestaltningar. 

Frida Fjellmans glaskonst är färgstark, lekfull och iögonfallande. Hon ser sig själv som konsthantverkare och förenar konstnärlig kreativitet med hantverksmässig skicklighet och finess. Fjellman har skapat lekfulla vaser åt Kosta Boda och karaffer åt Svenskt Tenn. Mest känd är hon för sina gnistrande prismor och magnifika takkronor, som likt juveler hänger i stora klasar. Praktexemplet i detta rum består av tre stora kristaller som skimrar i en utsökt färgkombination. Olika nyanser av grönt och blått livas upp med accenter i svart och rosa. Den dekorativa, eleganta formen har också en symbolisk betydelse. Ljuset, som både fångas och sprids, står ofta för visdom och seger över det mörker som förknippas med det onda.

Den stiliga glasskulpturen anspelar på traditionella ljuskronor, samtidigt som den frigör sig från deras form. Ljuskronor med glasprismor började tillverkas i Sverige på 1640-talet och intresset för dem fortsatte genom seklen. Fjellmans konstnärliga tolkning undflyr dock definitioner. I den unika stilen förenas skönhet med teknisk skicklighet. Hennes experimentella formspråk är både överdådigt och sensitivt. Verket avväpnar betraktarens vaneseende och överraskar med sin ovanliga visuella energi. Dragningen till överdrift balanseras här av humor och poetiska inslag. Bruksföremålet förvandlas till konst.

OM KONSTNÄREN

Frida Fjellman, född 1971, är utbildad på Konstfack i Stockholm och Pilchuck School of Glass i Washington. Hon har varit formgivare för Kosta Boda och skapa platsspecifika installationer med handblåsta, färgstarka glaskristaller. Hon har haft en rad utställning i Sverige och utomlands, bland annat på Art Basel i Miami och Basel, i Los Angeles och New York. Hon är representerad på Nationalmuseum, Röhsska museet, Statens konstråd, Ebeltoft Glasmuseum med flera.

Gunnar Smoliansky har riktat sin kamera mot Stockholm under drygt 60 år.

Sällan är han otrogen mot sin omnejd. Det är huvudsakligen vid Slussen, Sergels torg och på Södermalm, som han har studerat stadslivet. Det vilar en skön sävlighet över detta livsprojekt som har resulterat i en magnifik Stockholmskrönika. Som om kameran fick lov att befinna sig på en och samma plats, medan motiven köade för att passera framför den, utan brådska och med en kalejdoskopisk nyckfullhet. Varje fotografiskt ögonblick har sin ensamrätt. Ändå tycks de naturligt förbundna med varandra. Anspråkslösa format och placeringen på rad gör att ingenting sticker ut. Ett fotoalbum har vecklats ut på väggen.

Smoliansky har aldrig lämnat den analoga tekniken och trivs i mörkrummet. Mellan svart och vitt trollar han fram vibrerande gråskalor som gör andra färger ointressanta. Varje fotografi är ett kammarspel, som om fantasin inte hade någon annanstans att ta vägen utan trivdes som bäst i den välbekanta, förbisedda vardagen.

Om fotografen

Gunnar Smoliansky (1933 – 2019) är en av Sveriges mest inflytelserika fotografer och har kallats ”de små valörernas mästare”. Hans bilder utförda med större kameraformat har givit upphov till begreppet ”intimism”. Smoliansky deltog i Christer Strömholms kvällskurser och åren 1956–63 var han anställd som industrifotograf. 

Jens Fänge slog igenom i mitten av 90-talet med ett figurativt måleri i ljusa pasteller med stark karaktär och med surrealistiska undertoner. Med tiden förändrades hans färgpalett, som idag går mer mot ockra och jordnära toner. Från dukens platta yta har Fänge gått över till alltmer plastiska gestaltningar. Hans målningar har successivt förvandlats till assemblage – underfundiga reliefliknande kompositioner, där träbitar, textil och upphittade föremål pusslas ihop med målade fragment.

Bronsskulpturen En plats i solen anknyter till Fänges drömska stillebenmåleri som fylls av parafraser på jugendobjekt, tiffanylampor, musikinstrument och gåtfulla föremål av oklart ursprung. Den vertikala formen leder tankarna till fantasiarkitektur med höga spiror, Aladdins magiska lampa och till de äventyr som Alice upplever i Underlandet, där hon bland annat träffar en larv som röker vattenpipa och som ger henne meningslösa råd.

Tidigare har Fänge skapat skulpturer, där loppisfynd har staplats på varandra som vidunderliga torn. Hans verk hakar in i varandra. Samma motiv kan återkomma i en förändrad skala i flera sammanhang och med nya betydelser. I den disciplinerade formen skapas ett obegränsat fält för fantasi.

Om konstnären

Jens Fänge (f. 1965) är utbildad vid Hovedskous målarskola 1987 och på Akademin Valand 1989–94. Han har ställt ut på Göteborgs konstmuseum, Moderna Museet och Bonniers konsthall i Stockholm, Museet for samtidskunst i Oslo med flera. Fänge har även skapat konst för offentliga miljöer. Sedan 2017 är han ledamot av Kungl. Konstakademien.

Mönster, geometriska former och luminösa färgfält i oändliga variationer: detta är Jesper Nyréns estetiska fält. I hans konst materialiseras rytmer och intervall, regelbundna system och brutna strukturer. Den platsspecifika takmålningen har betingats av entrérummets arkitektur och det svartvita, symmetriska golvmönstret. När blicken lyfts upp mot taket möter den istället en serie oregelbundna trianglar och andra polygoner i grått, rosa, umbra och kadmiumgult med inslag av azurblått i kompositionen. Trubbiga vinklar öppnar medan spetsiga vinklar sluter formen. Ytan blir en rymd som tycks öppna sig mot oändligheten.

Verket är en målerisk tolkning av det omgivande ljuset som har reflekterats i ett glasprisma. Ljusets lek i fasetterna har översatts till ett abstrakt mönster. Skulpturen i nischen ovanför trappan påminner samtidigt om en sällsynt svart diamant. Den binder samman golvet och taket, den pampiga arkitekturen och den moderna, konstnärliga utsmyckningen. Det gamla och det nya möts i en konvex spegel.

Om konstnären

Jesper Nyrén (f. 1979) utbildades bl.a. vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (2002–07). 2015 belönades han med Baertlingstipendiet. Nyrén är känd för en rad offentliga verk och storskaliga utsmyckningar, bl.a. på Nya Karolinska Sjukhuset i Solna och i Kv. Simonsland i Borås.

Gränsen mellan konsthantverk och konst har luckrats upp under de senaste åren. Joakim Ojanen är en av de konstnärer som arbetar inom detta spännande fält. Han började som graffitikonstnär och målare. Det är dock keramik som just nu är Ojanens främsta uttryckssätt. Stengodset, glaserat i starka färger, förvandlar han till berättelser. Han knådar fram egendomliga figurer som till synes påminner om barndomens sprakande fantasier. Det är dock ingen idyll som återskapas. Egendomliga, oformliga gestalter befolkar istället en tragikomisk värld. Humorn och melankolin är alltid oskiljaktiga följeslagare i Ojanens verk. Barnsaga eller ödesdrama? Metafysiskt slapstick eller existentiell grotesk? Ingenting kan hävdas med säkerhet när de keramiska pjäserna riktar sina kaxiga och samtidigt sårbara blickar mot en. 

Om konstnären

Joakim Ojanen (f. 1985) utbildades vid Konstfack i Stockholm (2009 – 2014). Han är konstnär, illustratör och grafisk formgivare. Ojanen har haft en rad uppmärksammade utställningar både i Sverige och utomlands. Nyligen han hans melankoliska målningar och skulpturer under rubriken What a time to be alive har visats på Richard Heller Gallery i Los Angeles.   

Gränsen mellan konsthantverk och konst har luckrats upp under de senaste åren. Joakim Ojanen är en av de konstnärer som arbetar inom detta spännande fält. Han började som graffitikonstnär och målare. Det är dock keramik som just nu är Ojanens främsta uttryckssätt. Stengodset, glaserat i starka färger, förvandlar han till berättelser. Han knådar fram egendomliga figurer som till synes påminner om barndomens sprakande fantasier. Det är dock ingen idyll som återskapas. Egendomliga, oformliga gestalter befolkar istället en tragikomisk värld. Humorn och melankolin är alltid oskiljaktiga följeslagare i Ojanens verk. Barnsaga eller ödesdrama? Metafysiskt slapstick eller existentiell grotesk? Ingenting kan hävdas med säkerhet när de keramiska pjäserna riktar sina kaxiga och samtidigt sårbara blickar mot en.

Om konstnären

Joakim Ojanen (f. 1985) utbildades vid Konstfack i Stockholm (2009–2014). Han är konstnär, illustratör och grafisk formgivare. Ojanen har haft en rad uppmärksammade utställningar både i Sverige och utomlands. Nyligen han hans melankoliska målningar och skulpturer under rubriken What a time to be alive har visats på Richard Heller Gallery i Los Angeles. 

Johan Furåker är en berättare. Han fascineras av verkliga men märkliga liv och excentriska karaktärer. Furåker har bl.a. skildrat Gabriele d'Annunzio (den dekadente poeten och ultranationalisten, som de italienska fascisterna under 1920- och 30-talet uppfattade som sin föregångare) och Albert Dadas (den tvångsmässige resenären med ett sjukligt behov att ständigt ge sig av utan att veta vem han var och varför han reste). Målningarna i entrén återspeglar några scener från Trajanuskolonnen, invigt i Rom 113 e.Kr. Längs detta världskända segermonument löper en skulpterad fris i spiral. Nedifrån och upp avbildas Trajanus två fälttåg mot Dakien. Diskussioner kring härskarporträtten förlora aldrig sin aktualitet. Handlar det om romersk militärhistoria eller om en skicklig propaganda för kejsarväldet? Tolkningarna går isär. De monokroma verken i anspråkslösa format är en omsorgsfull överföring av relieferna till en tvådimensionell bildyta. En flaskpost från antiken lever vidare i det moderna måleriet.

Om konstnären

Johan Furåker (f. 1978) utbildades vid Umeå Konsthögskolan och Konsthögskolan i Malmö. Han har haft en rad utställningar i Skandinavien. Hans verk finns bl.a. representerade på Malmö Konstmuseum. 

Julius Göthlins konst genomsyras av övertygelsen att en målare framför allt bör måla och att i bild fånga det som ord snubblar över. Målningen fram oss skulle kunna vara ett fragment av ett praktfullt barockverk. På samma sätt som 1600-talets stora mästare kunde blåsa liv i ett stycke tyg, en drapering eller gnistrande juveler målar Göthlin sin monumentala komposition, speciellt skapad för just detta långsmala utrymme. Det abstrakta blir figurativt här, gåtfullt som dramatiska molnformationer. Formerna är mjuka och böljande, medan alla blå schatteringar från Göthlins vackra palett skänker svalka åt motivet. Känslan av rörelse dominerar, som om allting ständigt förlöstes av en inre kraft. Ljus och skuggor skiftar och skulpterar ytan som lyfter, faller och sväller upp igen. Varje ögonblick är en pånyttfödelse. Det är ett verk utan början, slut eller brännpunkt. Måleriet följer besökaren genom hela rummet.

Om konstnären

Julius Göthlin (f. 1984) tog sin masterexamen i fri konst på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 2012. Han var tidigare verksam som graffitikonstnär. Så småningom gick han över till collage och spraymåleri i stora format. Göthlins abstrakta målningar gestaltar vanligtvis ett personligt fantasiuniversum som pendlar mellan mikro- och makrokosmos. Hans palett är elegant nedtonad. Ofta skiftar den i gråblå toner.  

Fossiler har stor betydelse i tolkningar av livets utvecklingshistoria. Människans intresse för dem är komplext. Dels handlar det om faktainsamling och vetenskapliga rön, dels lockas vi av deras symbolkraft. Leonardo Da Vinci var den första som i skrift framförde tanken att fossiler var förstenade levande varelser. Förhistoriska lämningar har lockat både vetenskapsmän, konstnärer och samlare. De utgjorde givna inslag i furstliga kuriosakabinett under 1600- och 1700-talen. De ingick i de samlingar som blev grunden för naturhistoriska och etnografiska museer. Katja Larsson har utgått från några fossila strandfynd på Skye, den största och nordligaste ön i Inre Hebriderna, utanför Skottlands västkust. De gåtfulla skulpturerna, gjutna i silikongummi, är således ett avtryck av tiden själv. Med sina knivskarpa, eleganta fotografier, med ramarna som påminner om ett tittskåp, skapar Katja Larsson ett modernt panoptikon. Kameran har vidrört de utsökta formerna som om de var budbärare från det förflutna.

Om konstnären

Katja Larsson (f. 1987) är en svensk konstnär baserad i London och Stockholm. Hon utexaminerades från The Slade School of Fine Art (MFA) 2015 och fick sin BA i konstfotografi från Glasgow School of Art 2013. Samma år blev hon nominerad till för Saatchi Gallery's New Sensations Award och deltog i en grupputställning på Victoria House i London.

I Malin Gabriella Nordins konst är allting möjligt. Hon arbetar gränsöverskridande med olika material och tekniker, som måleri, teckning, skulptur och collage. Hennes konstnärliga process är intuitiv. Inte minst handlar det om att föra dialog med verket.

Att skapa betyder för Nordin att närma sig sitt undermedvetna och upptäcka gåtfulla dimensioner bortom verkligheten.

Snabbt och utifrån ett slags själslig drivkraft formar Malin Gabriella Nordin intuitiva kartor över sina inre landskap. Linjer kommer i böljande rörelser. Färger och former möts och bär upp varandra. Målningen Over the Rise blir ett uttryck för komplexa känslostämningar. I skulpturen Sage (August) finns samma visuella logik. De målade järnplåten liknar urklippta delar ur Nordins drömska måleri. Målningen och skulpturen framstår som skiftande uppenbarelser av samma innerliga fenomen.

Om konstnären

Malin Gabriella Nordin (f. 1988) är utbildad vid Bergens konsthögskola. Hon har bland annat ställt ut på Mini Galerie i Amsterdam, Galleri Golsa i Oslo och Gallery Steinsland Berliner i Stockholm.

Relief eller måleri? Tygremsor eller ett gigantiskt tuggummi som en jätte spottat ut och fäst på väggen? Oräkneliga streck fick kropp och blev levande väsen. Rörelsen pågår i alla riktningar samtidigt. Här finns varken centrum eller periferi. Inget är viktigare än något annat. Formen är livfullheten själv. Färgerna, rött, gult, grönt, blått och alla övergångsnyanserna, är som när solen lyser på fallande regn. Den undflyende regnbågen har dekonstruerats i remsor av industriellt material med extrem hållbarhet.

Matthias van Arkel har för länge sedan lämnat det traditionella måleriet och skapar på sitt eget sätt. Intresset för färg och experimenten med industriella material har lett honom till ett karaktäristiskt formspråk.

Färgdränkta tungor av silikongummin komponeras omsorgsfullt. Slumpen får dock ta över. Färg och form griper tag i varandra. De står aldrig still utan dansar enligt egen vindlande, gåtfull koreografi mitt framför våra ögon. Verken utlämnar sig till allmän beskådan och ändå bevarar sin hemlighet.

Om konstnären

Matthias van Arkel (f. 1967) utbildades på Konstfack (1986–91) och på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (1991–93). Han skapar i gränslandet mellan måleri och skulptur och är verksam i Stockholm och New York. Han verk finns representerade på Moderna Museet, SOKO Art Collection i Finland och i en rad privatsamlingar i USA, Tyskland och Storbritannien. 

Att skriva om Mikael Richter är lite som att förklara en skämt. Den intelligentaste vitsen faller platt när man börjar orda om den. Det finns nämligen en märkvärdig klarsyn och absolut precision i Richters verk.

Lekfullt förmedlar han oväntade budskap i välkända format. Han använder vägskyltar för att smyga in egna meddelanden. ”Du är bäst” eller ”Kram”, ”Vilse” eller ”Allting kommer att bli bra” kan det stå på hans upplivande hälsningar som överraskar på offentliga platser.

Mellan formen och innehållet uppstår en spänning. Ögat ser ett välbekant tecken men snubblar över en upplysning som inte hör till samma visuella system. Olika budskap korsas. Medan blicken osäkras växer ett leende fram. Intelligent, givmild humor förvandlar de alldagliga objekten till en lekfull konst som skänker en glädjeglimt mitt i vardagen.

Om konstnären

Mikael Richter (f. 1963) utbildades bl.a. på Valand Konsthögskola i Göteborg. Han är särskilt känd för sina manipulerade vägmärken och neonobjekt. Han arbetar med konst som bryter mot traditionen och som ofta finns att beskåda i de offentliga rummen.

Det finns något måttlöst i ordets bästa bemärkelse i Raul de Nieves härliga, färgsprakande formspråk. Hans kreativitet begränsas aldrig av några definitioner. De Nieves har mexikanskt påbrå och är baserad i Brooklyn, New York. Det var musiken som var ingångsporten till hans konstnärliga praktik. Han har bl.a. skrivit en experimentell opera och skapat kostymer och scenografi till den. Gränsöverskridandet och förmågan att pendla mellan ljud och bild, konst och design, kitschiga överdrifter och extravagant elegans är hans metod. De Nieves skapar storskaliga skulpturer, konstfulla dräkter, skor och unika prydnadsföremål i psykedeliska färgskalor. Gnistrade kristaller, glasbitar och plastpärlor, som konstnären ofta får av främlingar som blivit nyfikna och begeistrade i hans arbetssätt, förvandlas till vidunderliga, lekfulla konstruktioner. Det handlar dock inte bara om de enskilda pråliga föremålen utan även om en uttalad vilja att påverka hela miljöer genom att skänka dem en gnutta uppskruvad skönhet och humor.

Om konstnären

Raul de Nieves (f. 1983 i Mexiko) har sin konstateljé i Brooklyn, New York. Han valde bort konventionella konstutbildningar för att istället utveckla sitt personliga formspråk som grundar sig på de tidiga skolerfarenheterna från hemlandet, där han även lärde sig att sy, sticka och virka. De Nieves har bl.a. ställt ut på Museum of Modern Art och på The Museum of Arts and Design i New York. Senast uppmärksammades hans konst under Whitney Biennial 2017 på Whitney Museum of American Art. 

Relationen mellan måleri och fotografi utgör ett huvudspår i Sofia Ekströms konst.

Föräldrarnas fotoateljé har varit en kuvös för hennes skapande. Hon har aldrig varit intresserad av att avbilda. Hennes abstrakta måleri påminner snarare om fotofonder. Här förmedlas samma atmosfär som kan förknippas med mörkrummets alkemi. Dukarna förvandlas i slussar mellan ljus och mörker. Traditionella penslar förkastas. Det är istället wettexdukar och disksvampar som konstnären skapar mjuka, oskarpa formationer med. Böljande, drömska molnkuddar och gåtfulla nebulosor dyker upp och försvinner som om måleriet var en rörlig bild.

I Nattframkallaren, utanför ett av Stockholms anrikaste konditorier Vete-Katten, anspelar Sofia Ekström på fototeknikens genombrottstid i mitten av 1800-talet som sammanfaller med tiden då huset byggdes. Den målade ytan refererar till mörkrummet: till kemi, torktider och fotonegativ. Lådan har samma mått som reklamskyltarna utanför på gatan. Under en timme på natten har verket ett eget liv som kan uppfattas av förbipasserande på Kungsgatan. Gatan har många uteställen som stänger 03.00. Då ”framkallas” tolv bilder och lådan blinkar hastigt som en strobe. Dagtid ändras ljuset i målningen i ett långsammare tempo. Det målade negativet blir positivt när ljuset är starkt och lådan, den vita ytan blir då mörk. Med verkets tolv olika ljussättningar bildas en växelverkan mellan negativ/positiv bild.

Nattframkallaren skapades i samarbete med ljusdesigner Anders Westlund.

Om konstnären

Sofia Ekström (f. 1978), en svensk fotograf och målare, utbildades vid Center of Photography i New York (1997–1998) och vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (2007–2013). Ekström har haft en rad uppmärksammade utställningar. 2013 tilldelades hon Aguélipriset för sitt lyriska måleri i Ivan Aguélis anda. 

Lysbomben, precis som alla av Tommy Östmars skulpturer, väcks till liv och är starkt förbunden med hans flyhänta tecknarkonst. I hans dynamiska skisser virvlar strecken förbi för att fånga volym, rörelse och hållning. I motivkretsen återkommer han gärna till den kvinnliga kroppen och roboten, vilket inte sällan leder till lekfullt motsägelsefulla kompositioner. Formerna i Lysbomben är kantigt korthuggna och till synes enkla. Det karaktäristiska uttrycket skapas dock genom kontrasterna mellan stelhet och dynamik. På ett fritt sätt kombinerar Tommy Östmar kubismens dragning till geometri med naivismens förenklingar. Trots sin robusta kropp är skulpturen som helhet expressivt och kännetecknas av viljan till rörelse.

Om konstnären

Tommy Östmar (1934–2007) var utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (1957–62). Han var målare, tecknare och skulptör och debuterade på Galleri Blanche i Stockholm 1964 med en rad oljemålningar, akvareller, teckningar och skulpturer i brons, trä och cement. Östmar var professor i teckning vid Kungl. Konsthögskolan (1976¬–1986) och ledamot av Konstakadmien. 1998 tilldelades han Prins Eugens medalj. Tommy Östmar finns representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm, Norrköpings Konstmuseum och Vendsyssel Kunstmuseum i Danmark. 

I Ulf Lundins fotografier och videoverk bor både skönhet och vemod. Vad gör vi med våra liv? Denna fråga återkommer han ständigt till. Hans stillbilder och filmer handlar om tid. Han hittar det spännande i det monotona och till synes händelselösa. Väntan, transportsträckor, avbrott och pauser …

Det vackra fotografiet ingår i serien Still Films. Bilden är en poetisk meditation över ett vardagligt utsnitt ur det urbana gatulivet. Människor, inneslutna i sina tankar och skyddade av sin anonymitet, passerar den solida ståltrappan. Diagonalerna gör bildens komposition dynamisk. Den dämpade, sobra koloriten gör att verket till och börja med kan lätt uppfattas som svart-vitt. Under ett ögonblick framstår Lundin som en traditionell gatufotograf, som med sin kamera studerar storstadens liv.

Still Films #2, precis som hela fotosviten, är dock ett konceptuellt verk. Med kameran på ett stativ hade Lundin fotograferat samma scen om och om igen under en längre tid. Slutbilden förlöstes efteråt i en dator och är en komposition av olika fotografier. Det dokumentära och det iscensatta blir här till ett.

Om konstnären

Ulf Lundin (f. 1965) utbildades på Högskolan för fotografi och film i Göteborg. Han är skolad i den dokumentära fototraditionen, men använder den som en väg till fri konst. Lundin har haft en rad separatutställningar i Sverige och utomlands och är bl.a. känd för att ta upp frågor kring voyeurism och övervakning. Lundins bok Monumentet var nominerad till Svenska Fotobokspriset 2019.