Axfast

Byggnaderna i kvarteret Taktäckaren uppfördes i etapper från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1910-talet och ritades av arkitekterna Johan Laurentz, Björn Svensson och Nils Cronholm. Vid den här tiden präglades Sveriges industribyggnader av en funktionalistisk arkitektur, där fokus låg på praktiska lösningar och effektiv organisering. Nya material som stål och armerad betong banade väg för mer precisa konstruktioner, och för att visa på modernisering och industrialismens framväxt blev byggnaderna ofta enkla och strama. Men då, precis som idag var byggnaderna också viktiga för företagens image. För att ge ett imponerande intryck av teknisk framstegskraft, särskilt i stadsmiljöerna, skapades dekorationer och utsmyckningar som inte bara var funktionella utan också estetiska.

Husen längs med Tulegatan skapades som kvarterets huvudbyggnad. Arkitekt Johan Laurentz gav fasaden ett frontonprytt mittparti, rundade hörn, sandstensprydda stora fönster och en rundbågig bottenvåning med portaler. I stilen finns tydliga influenser från Henry Hobson Richardson, som tillsammans med bland andra Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan (The father of Skyscrapers) var en av den moderna amerikanska arkitekturens pionjärer. Han gav namn åt den efter honom uppkallade Richardsonian Romanesque-stilen.

Även kvarterets övriga byggnader håller tidens stil med ingenjörens roll i centrum. Både Björn Svensson (1872 – 1952) och Nils Cronholm (1882 – 1919) ritade under sina karriärer liknande byggnader i samma stil. På Saltmätargatan 7, inte långt härifrån skapade till exempel Nils färgfabriken för Alfort & Cronholms. Idag mer känt som Alcro. Fabrikslokalerna i vår fastighet fick stora, spröjsade fönster och lokalerna utformades med öppna salar med gjutjärns- och betongpelare. För alla moment i tillverkningen skapades enorma ytor och arbetsbänkarna placerade vid fönstren.

1930 gjordes direktörsrummen om till ett museum för att firmans egen personal skulle kunna studera olika apparaters utveckling. I samband med flytten till Telefonplan skänktes inredningen till Stockholms stadsmuseum. Idag står det i ”LM Ericssons minnesrum” till Tekniska museet, där det kan ses i sitt ursprungliga skick.

BLAND SQWALBÄNKAR OCH KUNGSSTENAR

År 1288 nämns Norrmalm för första gången i skrift och syftade då på området norr om Stadsholmen. Vid Brunkebergsåsens utgrävningar har arkeologer hittat spår från vikingatiden, troligen från byarna Ekeby och Väsby som låg vid dagens Hötorget. Ända fram till 1700-talet bestod området mest av åkermark och slingrande vägar. Kvartersnamn som Träsket, Moraset och Sjökatten ger en hint om hur landskapet såg ut. På höjderna stod väderkvarnar på rad, medan små trä- och stenhus låg nedanför, omgivna av trädgårdar med tillhörande gödseldoft. Skvalbänkar, det vill säga diken täckta av bräder såg fram till 1870-talet till att avloppen rörde sig vidare mot haven. Stanken, en varm sommardag hoppar vi över att beskriva, men en av de mer kända skvalbänkarna gick längs Tunnelgatan (nuvarande Olof Palmes gata) ner till Barnhusviken. Gatan hette också Skvalbänksgatan. Delar av Sveavägen kallades långt in på 1900-talet fortfarande för Stora Badstugatan, en rest från 1600-talets S:t Olufs Badstugata. På vissa ställen mer en vattenfylld dalgång än en väg, och över Odengatan gick en bro. Trots att denna smala väg var ganska sumpig var den livlig, full av skjul, stall och bodar som gjorde livet gladare för bönderna som norrifrån kom för att sälja varor vid Hötorget. De små gårdarna, trädgårdarna och värdshusen bjöd då vinden stod rätt på frisk luft, nöjen, skrål och glam. Det var först på 1800-talet, då Norrmalm fick nya kvartersregleringar, som hela området fick mer av en stadskaraktär.

På Petrus Tillaeus Stockholmskarta från 1733 kan man här se kvartersnamn som Snickaren, Stohlmakaren och Dragaren. När Norrmalm fick sin större kvartersindelning i och med Lindhagenplanen på 1800-talet fick kvarteren i området liknande yrkesnamn. Kvarteret Taktäckaren har idag sällskap av grannarna Muraren, Målaren, Apotekaren och Smeden.

BASSÄNG PÅ TAKET OCH MYCKET LITET CIGARRFÖNSTER

Enligt det tidigaste bevarade verket i ämnet arkitektur, ’Tio böcker om arkitektur’, skrivet av Vitruvius som levde under det sista århundradet f.Kr, är arkitekturens kärna Skönhet (Venustas), Hållbarhet (Firmitas) och Funktion (Utilitas). Fastigheten Taktäckaren 2 har en väl avvägd balans mellan alla tre.

Med sin industrikaraktär planerad för framkant kunde byggnaden redan 1906 stoltsera med Skandinaviens största hiss, som rymde över 100 personer. Hissen är idag borta, men kvar i huset finns numera flera andra hissar och framförallt andra minnen, såsom det lilla lilla fönstret mot Kungstengsgatan på 1 trappa upp som direktören kunde öppna när det var dags för cigarr. Den industriella stilen med öppna ytor och i det här fallet slanka armerade pelare i de övre våningarna som växer till över en meter i källarvåningarna skapar förutsättningar för flexibilitet och anpassning. Vackra detaljer som bågar och kapitäler av gjutjärn som under åren byggts in har idag lyfts fram, samtidigt som ny teknik och installationer lätt har kunnat döljas. Originaldetaljer i fönster, dörrar, entréer, trapphus och infarter har rekonstruerats och fasaderna har putsats för att återfå sin ursprungliga kulör. Förr i tiden fanns torrklosetter och uthus på gården. Idag gästas gården återigen besökare, men av en helt annan anledning. Nya gatuentréer leder vägen till uteserveringar och paus i solen. Vänder vi blicken upp mot taken ser vi en tornbyggnad. Lanterniner sträcker sig längs hela övervåningen och högst upp finns en stor bassäng som finns kvar än idag. Vattnet pumpades direkt upp från Brunkebergsåsen och bassängen fungerade som kvarterets vattenmagasin. Hörnhuset Döbelnsgatan/Kungstensgatan som tidigare rymde bostäder är efter hundra år återigen hem till 34 boende.

Fastigheten är idag grönklassad, det vill säga är en byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt.