Axfast

Kasper Erik Salin föddes 1856 i Örebro och drev under större delen av 1880-talet ett arkitektkontor i Stockholm tillsammans med studiekamraten – och sedermera en av stadens mest välkända arkitekter – Isak Gustaf Clason (1856–1930). Innan Kasper Salin blev utnämnd till stadsarkitekt i Stockholm ritade han konstverk som Östermalmshallen, Strandvägen 11, Artillerigatan 51, det pampiga tegelhuset på Bellmansgatan 8 och vårt hus på Norrlandsgatan 20.

Norrlandsgatan 20 byggdes 1888 som en bostadsbyggnad i ett Stockholm på frammarsch. Norrmalm hade vid den här tiden tagit över stafettpinnen från Gamla stan och sprang på många sätt ifrån övriga delar av staden. Nya hotell, banker och vattenhål som Berns Salonger, Blanch’s Café och Hotell Rydberg drog till sig tidens nya borgerliga ideal. Gamla anor fick sitta i baksätet medan företagsamhet och entreprenörskap tog plats bakom ratten.

Arkitekturen i vårt hus följer tiden. I området fanns då fortfarande låga hus, och inte långt härifrån låg fortfarande tobaksplantager (onyttigt vetande: så sent som på 1890-talet skördades hela 300 ton tobak i Stockholm). Men Kasper Salin ritade det nya och hämtade, liksom tidens andra arkitekturbegåvningar, inspiration från äldre epoker som renässans, barock, antik och gotik – ofta i samma byggnad.

Norrlandsgatan 20 fick en representativ prägel med en imponerande fasad, rik utsmyckning och puts i varma toner. Förutom den klassiska symmetrin finns här flera exempel på tidens elegans. Fasaden har förblendertegel – ett tunt fasadtegel med hård och fin yta som muras med eleganta skarvar. De triangelformade gavlarna ovanför fönstren heter på fackspråk frontoner, och de dekorativa fälten i frontonerna kallas tympanon. Båda användes flitigt i antikens arkitektur. Fasaddekorens ursprungliga färgsättning finns fortfarande kvar, tack vare linoljefärger i ockra och terra di Siena som har målats lager på lager på den putsade ytan. Än idag har huset handblåsta fönster som förstärker dess karaktär.

På 1600-talet tillhörde marken som vårt hus står på Jakobs och Johannes församling och bestod av ängs- och betesmark, med åkerlappar, trädgårdar och backar. Små bäckar och vattendrag rann ner mot Klara sjö eller till nuvarande Nybroviken. När Stockholm växte under Gustav II Adolfs dagar planerades ett rutnät av gator på Norrmalm och i detta nya mönster fick vårt kvarter sin plats. På Petrus Tillaeus Stockholmskarta från 1733 hittar man också för första gången kvarteret Willman. En vildman är en mytologisk figur som man bland annat ute i det medeltida Europa hittar i konstverk och litteratur. Hårig och ofta beväpnad med en klubba var han en länk mellan civiliserad mänsklighet och alvliknande naturandar (inga paralleller till dagens klubbliv runt Stureplan). Vildmannen var tidigt en symbol i heraldiska sammanhang och finns till exempel på mynt vid Karl IX:s kröning 1607.

Själva Norlandz gathun fanns redan 1648; var namnet kommer ifrån är inte helt fastlagt. I norra delen är de flesta husen från 1800-talet medan gatans södra del förändrades starkt i samband med Norrmalmsregleringen på 1960- och 1970-talen. Kanske inspirerades dessa sprängningar av barnet som föddes i huset på Norrlandsgatan 11 den 21 oktober 1833? Det var där som Alfred Nobel såg dagens ljus för första gången. Nobels hus försvann i rivningarna.

På dagens Norrlandsgatan 11 ligger Byggföreningens hus, en av Stadsmuseet grönmärkt byggnad som uppfördes 1937 för Stockholms byggnadsförening efter ritningar av arkitekten Sven Markelius.

När Norrlandsgatan 20 under åren 2009–2010 i Axfasts regi genomgick en ordentlig förvandling skedde det med en fot i gårdagen och en i morgondagen. Visionen var att ta fram byggnadens ursprungliga drag och att använda den outnyttjade byggrätten på vinden för att göra ett tillägg med eget språk, vars utformning inte överskuggar den ursprungliga byggnaden. Den inglasade vinden, som i dag ger husets besökare utsikt över takåsarna, var först tänkt att vara terrasserad. Men med inspiration från taken i Paris ritades under ett möte ett böjt pennstreck över den kantiga skissen – och påbyggnadens runda form var skapad. För den som kan sin arkitekturhistoria går det att i påbyggnaden se drag från Norman Fosters berömda ombyggnad av Riksdagshuset i Berlin och Jean Nouvels arbete med Opéra National de Lyon. Bygget skedde genom ett tätt samarbete med Stockholms stadsbyggnadskontor.

Samtidigt som fastigheten byggdes på med två nya våningar i en modern konstruktion av glas och stål, restaurerades fasaden med gammal teknik. Tillsammans med en byggnadsantikvarie återskapades de ursprungliga kulörerna och även balkongernas dekorativa balustrader. Som kronan på verket återställdes dekorputsen i frisen med samma tekniker som en gång användes, i guldockra och tegelrött. Mot Lästmakargatan fanns en sluten källarvägg som öppnades upp och avslöjade ett inmurat glasparti i jugendstil som tillkom 1908. Partiet återskapades, vilket gjorde att nya ljusa butiksytor kunde ge liv åt både butikerna och gatan.

Även invändigt renoverades byggnaden. Detaljer, originalfärger och tidstypiska strukturer återskapades, och sänkta undertak i rummen togs bort. För att ge plats åt påbyggnaden flyttades ventilationsanläggningen från taket till ett nytt utrymme som sprängdes fram under byggnaden. El och ventilation placerades för att uppnå högsta möjliga flexibilitet, och varje rum har nu individuella inställningar för bästa komfort. Material har i första hand valts utifrån miljöaspekter och har svenskt ursprung.

Renoveringen, som skedde 2009–2010, var som att göra en vandring genom en historiebok. Fastigheten är numera väl förberedd för kommande kapitel och är också kulturhistoriskt klassad som grön. Det betyder att den är särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt.